Han som växte upp hos Pavarotti när det begav sig, Koltrasten, är tyst
på morgon när jag hämtar tidningen. Inte syns något av min vän dragspelaren heller. Det avv naturliga skäl. Saknar honom. Måste åka och hälsa på min postlådekamrat där på sjukhemmet. Karin sover fortfarande och ute är det Svenskt sommarkallt. Det är väl just det som göt att Koltrasten är tyst den här morgonen. Det finns liksom ingen himmelsk skönhet här på den lilla kullen med det stora gula huset att sjunga underbart vackert om. Som koltrast väntar man in dom där himmelska sommardagarna och lägger allt krut på dem sångmässigt. Som sig bör. Till alla vår glädje. Men också honom saknar jag såklart. Han som lyfter upp mig en bit varje morgon annars. Jag anar nog att det finns en fru där i bakgrunden hos skönsjungande koltrastar också, hon (skulle kunna vara en till han) som gör allt jobbet så att han kan sitta där och sjunga alltså. Så egentligen är väl min vän Pavarottikoltrasten bara ännu en självisk skit. Men frågan är ju om inte sådana som han med en sådan där solklar begåvning måste mätas med en annan måttstock än vi andra. Måste får ha lite egenheter och fritt livsutrymme som vi andra inte kan tillåta oss utan att bli översittare och eländesmänniskor. Hade jag haft den där dialogen med han/hon/det som Barbarotti har så skulle jag hört mig för om hur det är med det där. Men Gud är någon annanstans idag också. Kanske med rätta. Det finns väl alltid någon kondom eller någon våldtagens abort som kyrkan vill ha hjälp ned av honom/henne/det idag också.
Jag har insett att jag har problem med att göra mig förstådd. Jag förklarar eller säger saker men ingen tycks förstå. En timme senare, en vecka senare eller något år senare säger någon person samma sak och helt plötsligt förstår alla. Låt mig ta ett exempel. Jag gör en demeapplikation på en speciell hårdvara och så publicerar jag den. TYSTNAD. OK ingen var intresserad är min reaktion så jag fortsätter med annat. Ett år senare gör någon annan en omkompilering av den här demon och lägger ut. REAKTION-WOW. Det här händer alltid utan undantag.
Det här är väl egentligen OK men skapar en ensamhet och ett utanförskap som plågar mig. Vad är det för fel på mig? Vill man inte lyssna på vad jag säger eller säger jag det jag säger på fel sätt? Är jag en så otrevlig person att man helt enkelt inte vill säja “wow” när jag gjort något. Missunnar mig det där goa efter att ha jobbat ett och slitit. Jag tycks vara dömd att alltid sitta här kolgruvorna och jobba och jobba men liksom inte få någon upplyftande lön för jobbet. Men det är kanske så det är. Nicolai Tesla är väl det lysande exemplet på det. Han var tvungen att dö (och bli tokig innan det) för att till slut få uppskattning för de enorma saker han gjorde. Idag lär an faktiskt ut att det var han (inte Marconi) som uppfann radion och nog måste man väl säga att han fick upprättelse mot likströms Edison med sin växelström gode Nicolai.
Men usch vad deppigt det blev nu. Ledsen för det. Antagligen konserten igår som fortfarande sitter i kroppen och deppar ner. Nä, nu skall jag låtsasjobba en hel dag till innan Karin åter skall få semester. Trotts att vi låtsasjobbare inte har semester tänker jag faktiskt ta en och annan dag ledig under hennes nya treveckors period. Låtsassemester alltså. Havet drar i mig. Verkligen suger mig till sig, och jag måste se, det, höra det, lukta det och ta in det med mina känslor snart för att kunna leva vidare. Men tills havet och jag ses får allt skrivbordet och låtsasjobbet bara fortgå.
Har Du läst ända hit är det grattis som gäller. Du är (nog) inte en enmeningsmänniska heller.