Österlen

“Den där Albert Viksten som ni har där uppe, ja eller hade när det begav sig, var ju ingen riktig författare egentligen. En klåpare bara. En härmare, hade han inte skrivit för den socialistiska pressen så hade hans röda kamrater inte lyft upp honom till de höjder han oförtjänt kom till. Det var kamraterna och hans eget övermod som tog honom dit, inte hans geni. Var det något han hade brist på så var det sannerligen geni den jävlen. En förbannad murvel bara som skrev ner en massa skitord som bara socialistiska proletär-wannabes läser ett enda ord av.”

Han svepar sitt vinglas, Uffe, och häller upp mer. Tömmer lite desperat flaskan utan att bjuda mig. Vi sitter där i Österlen på hans gård och han har en av sina dagliga “jag är föbannad på allt” perioder. Vi har upplevt det flera gånger redan den korta tid jag varit här. Eftersom jag kommer från Hälsingland så är det naturligtvis något Hälsingskt han angriper.

“Men den där förbannade Lidman dom hade i Edsbyn. Han var en sann jävel. Sköt sig väl till slut. Heder för författare som går hela vägen. En dag skall jag tamefan skjuta mig också. Måste bara köpa en snygg revolver. Det måste vara med en revolver. En snygg annars kan det få vara. Om jag nu blir så jävla nöjd med tillvaron någonsin så jag kan placera en kula i tinningen där den skall sitta. Man måste vara jävligt nöjd med det man gjort och inte vilja producera mer innan man gör det. Eller inte kunna såklart. Det är nog värst. Vilja göra mer men inte klara av det. Skrivimpotent också, liksom. Men Albert blev aldrig det. Han sköt ekorrar och älgar och skrev dynga hela tiden. En djävla skitförfattare.”

Jag vill ju säga några ord som lindrar kritiken som min kommuns mest upphöjde författare får här i Österlen en sommarkväll när inte ens havet kyler två gubbar – en cool och en o-cool – som sitter där bland humlen i en trädgård. Men herr Lundell är i farten nu och inte fan har han för avsikt att sluta nu inte. Nej då, långt ifrån.

“Nu för tiden finns det väl inte ens en bloggare värd namnet i ert landskap. Bara charlataner alltihop, bara sådana som säger att dom skriver böcker men egentligen inte kan konsten att få en läsare att faktisk vilja vända blad. Grundföresättningen för att överhuvudtaget skriva ner orden…. Men se på fan nu är det någon uppe på den där jävla himmelstrappen igen… Jag skall fan gå in och hämta bössan och skjuta den jävlen..”

Och in försvinner han. Mycket riktigt är det någon som står och tittar där på hjimmelstrappan. Det är klart och tydligt att det inte är konstverket personen är intresserad av utan de Lundellska ägorna och den Lundellska personen. Det vittnar kikaren som han/hon, den nyfikne intresserat kikar häråt genom tydligt på.

Uffe kommer utrusande igen som den värste Picaso men istället för ett gevär har han alkoholmätaren i munnen och han blåser som bara desperata författare och musiker på +60 kan.

“Helvete, helvete, helvete jag kan inte köra nu. Blås du! Kanske kan du köra. Måste in och hämta en låda vin nu på systemet om jag skall klara av det här förbannade helvetet. Jag måste nog fan dra härifrån för alltid förresten. Ut i Europa. Friheten.”

Och han kaster till mig alkoholmätaren. Men efter en halvflaska Ulf Lundellsk whisky i en annan prisklass än den som står och skäms i mina hyllor så vet jag redan resultatet innan jag blåser. Nej inte ens jag kan köra.

Så han rusar in igen. Skriker där inne. “Lena, Lena”. Och till slut svarar då denna Lena och till slut kommer också denne Lundellska kvinna ut genom dörren och precis som whiskyn, landskapet och allt annat här är hon inte någon att skämmas för hon heller. Eller snarare är hon vacker som Österlenska rapsfält med ekar eller va det är för jävligt vackra träd som står där mitt i de där fälten och gör hela bilden så förbannat perfekt att man helt enkelt baxnar . En stor stickad, säkert Uffes, grå tröja har hon på sig. Barbent. Snabbt pådragen. Det är bara tröjan som täcker en bit ner på låret. Långhårig. Okammad. Ljus. Drygt trettio. Hmmm jag har varit här i tre dagar nu och inte sett henne ännu. Var kom hon ifrån. Har han något slags lager med vackra unga kvinnor här i den Österlenska kåken bäste Uffe. Ungefär som vinkällaren. Ja, som kanske har det popstjärnorna. Bara hämtar en ny kvinna när dom behövs. En av med för dagen lämplig ålder, utseende, intelligens och bouquet.

Det är köra han vill att denna Lena skall göra och hon säger buttert hej till tjocka o-coola gubbar från Lo[o]s när hon går förbi bordet, där en sådan bara sitter och iakttar det hela. Inget leende, inget känslomässigt som når ögonen. Bara en mun som rör sig och får ur sig ett “hej” och sen har hon gått förbi och satt sig i den svarta BMW’n och protesterande hårt slängt igen bildörren. Uffemannen kommer efter

“Jag måste ha den där lådan nu, Du fattar va? Du kan väl hacka lite lök så länge så kommer vi tillbaks sen. Vi köper med oss lite gott käk från Simrishamn. Gå omkring lite här på gården och se lite Lundellsk ut om du inte orkar hacka. Sen äter vi gott och dricker för livet och kärleken och glömmer Hälsingska skitförfattare. Vi syns.”

Och så drar den iväg den där bilen som jag vet han haft så mycket strul med. Idag går den i alla fall av egen maskin. Ena backspegeln hänger löst och skyltbelysningen fungerar inte men allt kan man ju inte få fast man har en bil som kostar nära millen. Han är förbannad på det där också. Det vet jag utan att fråga.

På konstverket i konstparken synes ingen längre. Jag är själv här på Lundellsk gård nu. Går helt enkelt in och hackar lök. Laserslipad kniv har den jävlen, jo jag tackar jag.