När våra barnbarn glömt oss är vi inte ens kvar som fragment i tiden. Om man nu har haft några barnbarn, annars kommer glömskan redan med barnen. Jag tänker på det när jag ser eken där vid stenen i vår trädgård. Den vi satte ner i sommarvarm mull för nu ganska många år sedan. Import från ett lummigare Sörmland. Den har vi dödförklarat så många gånger att det inte med lätthet går att räkna dem alla, men den står där och den växer några milimeter här på +400 varje år lik förbannat. Ännu en växande hyllning till livet på en kulle mitt i Sverige. Om inte vinterbrännehungriga Lo[o]s bor, som kommer efter oss här på kullen, plockar fram den älskade motorsågen och sågar ner den, så kanske den står här också om fyra hundra år. Då när ingen minns vilka det var som satte den. Måste glädjas för mig själv åt tanken. För i det lever också vi kvar, vi som bodde här en gång.
Men jag har lärt mig att också vi, de små och obetydliga, är en del i det som är stort, hyllas och lever kvar. Som kugghjul i ett stort maskineri, får vi maskinen att fungera och gå framåt. Vi kan bara åstadkomma det tillsammans. Faller en del ur så stannar allt. Den socialistiska principen. Det är inte urtavlan och visarna på en klocka som är de enda viktiga delarna och det det är definitivt inte de som sitter där och syns tydligt för världen som får den att ticka på. Den som öppnat och beskådat urverket vet att det gäller skönheten också. Mycket av det viktigaste och det vackraste är dolt och man måste se under ytan för att ta del av det. Måste anstränga sig lite. De anställda på TV4 och andra mediabolag har ingen aning om det där men jag antar att det antagligen står inskrivit i HR managerboken att djup inte skall premieras vid anställning på alla dessa mediabolag.
Jag har fått påringningar från mediapersoner med jämna intervall genom åren. Som sist när P4 Gävleborg ville utse den bästa byn. Jag skrev något i min blogg om den ambivalens jag känner för det här stället. Hur jag älskar den här byn, skogen och Hälsingska berg som rullar bort i fjärran, men ändå längtar bort härifrån med alla delar av min gestalt varje dag. Han som ringde hade kanske skummat det jag läst på sin höjd. Ville att jag skulle prata om byn. Jag tackade nej såklart. Orkar du inte läsa vad jag skriver får du f:n inte ta del av vad jag säger heller. Men han har inte varit ensam genom åren. Det är bara några få som varit annorlunda. Som fått ja och då har dom oftast också lyssnat.
Men eken den bryr sig såklart inte. Inte så länge den får leva och växa där vid stenen. Jag hoppas jag skall få se dess stam bli grövre och dess krona sträcka sig upp mot himlen innan jag dör. Precis som lönnen som vi satte när barnen var små. Nu ett stort träd med grov stam och snart upp i samma höjd som huset. Det är på sånt man märker att man åldras. Att ens tid är räknad. Som gör en glad att man ändå gjorde dom där grejerna som man längtade efter fast än alla sa att det var misslyckat från början. Man har liksom bara ett liv. Man kan inte leva det efter de andras måttstockar och inte heller utan att någon gång titta under ytan. Man måste liksom leva sitt eget liv för man kan inte annat.