Bara en liten sten fanns kvar efter honom. En liten skitsten det skall erkännas, men för Sofia var den en diamant. Vackrare än någon annan sten. Han hade tagit den med sig när de reste hem från Island den där hösten. Då hade hon bara tyckt att det var fånigt att ta den med sig, för inte ens då hade det varit något märkvärdigt med den där stenen. Från Island kan man kanske förvänta sig att man tar med sig något exotiskt vulkaniskt, men det här var bara en sten som legat bredvid vägen utanför hotellet. En lite rödaktig lortig sten som var den ende som inte var grå eller svart där på ön. Han tog den för att de skulle komma tillbaks. Hon och han och deras ofödda barn. De skulle åka hit igen och återlämna den här stenen som de tagit till låns tills det var dags att göra just det. Deras barn skulle få se ön som hans pappa älskade så. Nu fanns alltså bara stenen kvar.
Det var bara ett halvår senare som han hade omkommit i en drunkningsolycka. Dykning var en av hans passioner och när han dykt med sina kamrater utanför västkusten, i Lysekil, hade något gått fel och han kom aldrig upp igen. Man hade senare hittat honom på sjuttio meters djup. Fast i ett gammalt trålgarn, ett som inte skulle vara där. Veckan efter hade hon hade gråtit ut sin ofödda barn ur sin livmoder. Tårar som inte räckte för att släcka hennes sorg och som istället blev till blod som sköljde ut en oskyldig som skulle blivit en egen människa men aldrig fick bli det och istället alldeles för tidigt med smärta forsade ut ur hennes sköte. Sköljdes ut och togs död på. Sen var hon ensam. Smärtan var ensamheten i dess existentiella form.
Visst fick hon hjälp. Både hans föräldrar och hennes egna, kamrater och folk i hennes närhet, hade varit fantastiska. Förstått när hon fallit ihop under en middag för att hon inte orkade mer och aldrig velat resa sig igen. När hon gråtit ut alla tårar som hennes kropp kunde producera och hennes ögon torkat så att hon inte längre såg. Blev blind för världen som tycktes henne för grym för att gå att se. Man hade förstått när hon tappade det första kilot för att mat inte längre smakade och det andra och också det tjugonde. Men ingen hade någonsin kunnat trösta henne. Ingen kunde någonsin ta bort smärtan från hennes hjärta som gjorde så ont, så ont att hela hennes väsen ständigt darrade. Inte förrän idag.
Stenen hade legat i en av fickorna på hans gamla slitna oljerock. Hans favoritrock. Hon hade suttit på golvet och borrat in ansiktet i dess foder, luktat på den eftersom det fortfarande fanns en svag doft av honom kvar i den här rocken. Stoppat ner handen i fickan för att liksom komma närmare honom i sin sorg, hålla om honom, komma in i hans famn igen och så känt stenen där i fickan. Först inte fattat vad det var men ganska snart insett vilken sten det var. Blivit helt lugn. Tagit upp den och värmt den mot sin kind. Kysst den som om han, just han stått framför henne och gett henne den här underbara stenen precis i det här ögonblicket för att hon skulle leva vidare, för att hon måste leva vidare eftersom hon var en av dem som levde. Leva också för dem som inte längre fick leva men så gärna hade velat göra just det. Och hon lyssnade till stenens budskap. Hängde in rocken. Imorgon skulle hon boka en resa till Island för att återlämna stenen och börja ett nytt kapitel i sitt liv. Ett som levande igen.