Hölick, du är port
till Hälsingland från havet,
till de skönaste,
till berg och skogar,
till de vackraste och raraste,
som vi som lever nånsin sett.
Gårdar, stora, skryt,
där mänskor bor som
själv sig kallar Hälsing,
som står för ord och handling,
och älska sina sjöar,forsar liksom jag.
Det Hälsingskt vrånga finns i vägar
som ej går runt men över berg.
En kraft hos mänskor,
gett vårt landskap,
mer än bara
bergens blåa färg.
Hos dig jag föddes, reste ut
och flydde, ville bort till
världens slut och bortom.
Men ändå fanns du alltid
i mitt hjärta,
som minnen, dofter
sköna drömmars väv.
Så stod jag åter här på
Hölicks klippor,
och ser det första berget där mot land,
den blåa strimman där mot vattnet
som bjuder in igen till
Hälsingsk famn.
Just här där skogen möter havet,
känns nästan åtrå inför
all din prakt.
idag jag kommer hit tillbaka,
mitt Hälsingland,
nu är det åter bara, du och jag.