Jag ser och hör dem ösa ur sig berömmet, hur det aldrig kommer ett negativt ord över deras läppar, hur de älskar den och beundrar den där orten, människan, och kanske är det någon som går på det där. Det framtvingade, sjuka, instängda.
Jodå passionen låter också sådär. Det gör den. Den de härmar. Den sanna passionen, när man ju faktiskt är blind och döv och bara ser gott och härligt. Men ingen frisk människa stannar kvar i passionen för evigt. Passion är galenskap, ingen klarar av att befinna sig i galenskapen för länge utan att till slut bli permanent inlåst och behandlad. Man måste tillbaks till det vanliga, till Jämvikten där den riktiga kärleken finns. Lära sig klara av att finnas där och leva där för det är bara där det är på riktigt.
Att älska en plats eller någon annan varelse på riktigt är nämligen en kamp. För ingenting är perfekt, inte alls sådär gulligt och oförstört som man trodde i galenskapens inledande ögonblick av obegränsad passion. Allt har krackeleringar och brister. Allt. Jodå man kan visst välja vad man vill se. Men visst är det orättvist att bara att välja att se hälften av en människa eller en plats. Att bara hylla det som man gillar och glömma allt det andra, det som ju också är en självklar del av den där människan eller platsen.
Men de optimistkonsultlurade går omkring och tror att bara man blundar för det negativa, bara man inte nämner det negativa, så blir allt bra, när det egentligen är precis tvärt om. När man istället måste upp med det negativa, ut med det i ljuset, vända och vrida på det, så att man kan väga, mäta det, avgöra om man kan stå ut med det i förhållande till allt det där man faktiskt älskar och enkelt står ut med. Först då finns det sanning med i de där orden man säger när man säger till någon eller något att “Jag älskar dig”, varesig det nu gäller den där människan eller platsen. För då finns, i orden, både bedömningen av det dåliga och det goda och slutsatsen utifrån dem båda. Men är det hela, icke perfekta, man säger sig älska, inte någon skev bild man konstruerat från en ofullkomlig slutsats utifrån en verkligheten som istället blivit det det egoistiska jaget själv önskar se, stående där med huvudet djupt nerkört i sanden.
Jämvikten är nämligen den mest universella lagen. Tycker man något är fult så har man bara inte tittat efter tillräckligt noga. Du känner redan det där. Den fula människan eller platsen du lär känna blir vackrare till slut och kanske i slutänden vackrast, efter att du gett den lite tid och intresse. Men allt eftersom den blir just vackrare så har den ändå allt det där fula kvar, det som gör just den här fula människan eller platsen till just den där vackra människan eller platsen du till slut ser. Skall du då bara hylla det vackra sedan. Glömma det som är lika viktigt för att just detta unika finns där i din närhet. Icke kamrat. I kärleken har också smutsen sin plats. Den är faktiskt en av ingredienserna i det som det inte kan bli kärlek utan. Så vill man ha den så får man ta det där smutsiga med också. Acceptera att allt egentligen befinner sig i jämvikt och består av båda i allt. Annars är man bara en för sig själv ljugande optimistkonsultlurad lantlolla som det inte är det minsta ide att lyssna på. Sug i dig det kamrat denna Lördag i Augusti.