Vi har alla det där som heter fantasi inom oss. Något alldeles fantastiskt om man använder den. I alla fall jag kan – och skulle bli orolig, och det räcker med bara en av er, sa att ni inte kan – beskåda ett torg fult med folk bara genom att se inåt. Om jag skall gissa så är det väl en sisådär sjutusen personer där på torget. Omgivningen är lite tysk, lite Bayersk så kanske är det i Munchen, där jag aldrig har vart eller möjligen Nurnberg, då på något torg jag missat. Men jag ser inte slottet där på höjden. Hur som helst verkar det inte vara i nutid heller, Kanske några år in på nittonhundratalet. Männen har kepsar och kvinnorna har långa kjolar med växtfärgade fransiga sjalar om sig. Dom lyssnar på någon som har en valrossmustasch, är lite godmodigt rund i grå sliten kavaj. Hans enda troligen, precis som för alla de andra sjutusen som står där i sina finaste gåbortkläder. Han som talar skriker ut sitt budskap. Det finns inget högtalarsystem. Jag hör inte orden men vet att han pratar om socialismen, om att dom röda fanorna inte behövs eftersom människornas blod redan lyser rött på marken, och att just det är en tillräcklig påminnelse om Färgen för deras kamp. Ja, det slår mig att jag inte ser några fanor. Inget hurrande. Det råder koncentrerad tystnad. Folk lyssnar uppmärksamt, utom några pojkar i halvkorta byxor då som klättrar längst bak i popplarna och har skoj.
Så tydlig är den här bilden att jag kan zooma in på var och en av dessa sjutusen och beskriva hur de ser ut i detalj. Jag behöver bara titta och de står där framför mig i mitt inre som om det var vilket riktigt minne som helst. Som mannen med det fårade ansiktet. Han som ser lite bestämd ut. Han som glömt att raka en del på sin ena kind men annars är proper i en liten rutig grönbrun kavaj med väst. I hans västficka en klocka med en silverkedja fäst i västen. Jag kan till och med titta på inskriptionen på klockan. “Tack för dina år och dit oegennyttiga arbete, Saschen Kirchgate 1903”. Jag kan se mynten i hans ficka, inte många, inga sedlar, bredvid den smutsiga rödrutiga näsduken, och jag vet att han är mekaniker och uppfinnare. Smutsranden på hans naglar och de svarta som inte har gått bort på ovansidan av hans händer vittnar om det. Han längtar tillbaks till en verkstad som står och väntar men vill höra detta. Det är viktigt för framtiden. För allas framtid.
Men jag ser också henne som står där lite längre bak. Hon som koncentrerar sig med en liten rynka i pannan för att höra vad en ung man som står längre fram upprepar av vad som sägs från scenen. Liten, med kolsvart långt tjockt utsläppt hår. Kväll, så det börjar bli lite rått i luften och hon fryser och drar schalen om sig. Kylan gör hennes kinder rödblommiga och den lilla uppnäsan passar så bra i det där mjuka ansiktet med de pigga runda ögonen. Söt och med en mun som pojken som står bredvid gärna skulle vilja kyssa. Arton år kanske. Redan en skicklig sömmerska.
Inte nog med det jag kan berätta hela deras livshistoria. Både det som har hänt och vad som kommer att hända för var och en av dessa sju tusen människor. Vilka sjukdomar dom kommer att dö av, hur det var när dom föddes. Hur det går för deras barn tre generationer framåt.
Skalet är så tunt till de här världarna och till den vi, du och jag lever i. Den vi säger är verkligheten. Jag kan med lätthet hoppa mellan dem efter behov och njuter i att kunna göra det. För där i den andra världarna finns inte bara de här sjutusen människorna på torget. Där finns tomtar och troll och monster och fiskar som kan tala och allt möjligt underbart. Där finns människor som man kan sätta sig och lyssna på som berättar de mest underbara historier eller en gräshoppa som gör detsamma. Jag kan höra musiken och sångerna och titta på målningar och fantastiska uppfinningar och konstruktioner. Och allt jag behöver göra är att lyssna inåt, titta inåt. Och så säger folk att man har tråkigt och inget att göra. Jag har aldrig fattat det riktigt.