Mittsveriges Kommun 2052. Det ultrasnabba bredbandet har inte nått hit ännu och kommer aldrig att nå orterna som finns inom de område som utgör Mittsverige. Det finns inte pengar till sådant och den åldrande befolkningen genererar väldigt få skattekronor. De gamla ekonomierna haltar. Asien och Afrika blomstrar igen efter kriget och man har till skillnad från Europa fortfarande viljan kvar att visa vad man kan. De forna stora makterna är krisområden. Arbetslösheten ligger på över femtio procent i det som förut kallades den utvecklade världen. Den som inte är det längre. Ungdomarna har dragit närmare det urbana, när ickejobben och de få skitjobben som fanns kvar också de har försvunnit. Lika bra det, för det var ändå bara meningslösheter med skitvillkor alltihop. Men det viktigaste är ändå kommunikationen. Med sämre koppling till världen så går det inte att bo här. Skall man ladda ned en IKEA möbel eller en reservdel till elaggregatet för utskrift tar det flera dagar, om det ens fungerar alls. Och bor man i Mittsverige kommer matleveranserna bara en gång i veckan om de överhuvudtaget når fram. Miljöhänsyn och banditer. Inga onödiga transporter får förekomma längre. Olja måste sparas för konstruktionerna och säkerheten är svår att upprätthålla.
Det är svårt att bo på andra ställen än i de stora städerna, de som har växt så det knakat de senaste fyrtio åren. Underhåll av el och vattenledningar liksom avlopp har i princip avstannat i de här delarna av landet med funktion eller skall vi säga funktionsstörningar därefter. De små orterna gav upp först. Där, där man bara hängde sig kvar vid det gamla med näbbar och klor, där fanns det ingen framtid ens om inte tillväxten hade avstannat och vänt hos alla de tillbakablickande. Alla visste det själva egentligen. Försökte man inte ens utvecklas och anpassa sig så finns det inte längre något hopp. Världen byggs inte med ord allena, hur än goda orden än är.
Orter som Ljusdal som låg på 20000 invånare kring 2010 är nu nere i 2500, mest äldre som snart kommer dö där i sin ensamhet och göra antalet boende ännu färre, drastiskt och väldigt snart. De som blev kvar därför att de inte har kunnat annat än stanna på grund av sjukdom, fattigdom eller för att de inte vågat annat. Skogen gläds och tar över. Vägar som förut band samman mindre orter är nu granplanteringar där granarna och undervegetationen spränger asfalten och det är egentligen bara de större europavägarna som hålls öppna och är någotsånär underhållna.
I en ort som Edsbyn finns bara drygt fyrahundra människor kvar. När ingen av fabrikerna lever och ingen endaste enda skapade något nytt fanns det inget kvar att stanna för, för dem som bodde här. De som fortfarande är hembygden trogen tillhör en sekt som bereder väg för Messias återkomst enligt sann Edsbytradition. Lever på surbröd och vatten och vin satt på tuggade söta vattenväxter från det som en gång var Ullungen och de svarta vinbär och de andra bär som går att uppbringa från trädgårdar som också en gång var. Men också denna lilla grupp börjar bli svag. De starkaste har för länge sedan lämnat gemenskapen eftersom deras tro inte var den som krävdes av de som hyllar den ende sonen. I alla fall är det vad deras ledare säger. Den gamle surdegs-Persson med det stora vita skägget. Han som en gång potent kunde betäcka de unga kvinnor som följde honom men nu inte ens får den att stå i sin skam över världens och sitt eget misslyckande. Han tror inte ens på framtiden och Messias återkomst själv längre. Vet att de redan har förlorat.
Med en arbetslöshet på över sjuttio procent har regionhuvudstäder som Gävle blivit fästen för banditgäng och ligor där droger och kriminalitet är det enda som är riktigt vaket. Rädslan bedövar allt annat liv och ordningsmakten och de styrande har för länge sedan gett upp som de första att överge staden. Devisen är “låt dem ha ihjäl varandra”, det är det billigaste sättet. Gävle en stad för långt från de riktigt stora orterna, men stor nog för att ha en stor grupp frustrerade invånare, en grupp som har fått staden att fallit samman. De som har kunnat har sökt sig österut mot Stockholm, som för länge sedan växt ihop med Uppsala och Västerås och Norrtälje. Gävle den forna stolta länsresidensstaden beskrivs som ett helvete på jorden av dem som måste bo här och tillhör de få som fortfarande kan reflektera över sådant som en odrogad och någorlunda resonerande människa kan fundera över. De andra krigar med varandra. Dödar och lemlästar för att det är det enda liv de vet och det enda i vilket de kan se skillnaden mellan att vara just levande och död.
Sen de större städerna börjat med ransonering av mat och kläder och bostadssituationen blivit i de närmast hopplös har det blivit svårt att ta sig in i dessa himmelriken. Visst man kan bli insmugglad genom de underjordiska gångarna, om man kan plocka fram en mindre förmögenhet, men numera är det nästan omöjligt att komma in innanför deras skyddszoner på laglig eller ens olaglig väg. Rädslan för attentat är så stor och de elektroniska övervakningssystemen lämnar intet mycket åt slumpen om nu inte någon medvetet tittar år andra hållet samtidigt som den för stunden blindes elektroniska konto fylls på med resurser.
I Loos finns bara en sjuttioårig optimistkonsultsutbildad kvinna kvar. Hon som fortfarande tror på byns potential men som gråter sig till sömns varje kväll i frustration över att den tredje gruva som Kineserna öppnat på orten bara inneburit fler robotar och inga arbetstillfällen. Hon saknar människorna och kärleken och baden i de rena sjöarna som nu är grönfärgade giftiga kloaker, förorenade av gruvornas utsläpp och lakvatten. Hon som trodde så.
Bollnäs finns inte ens som stad räknat. Först tog nazigängen över. Rensade staden tills bara de renblodiga, ja, de som deras tunna urvattnade logik ansågs var renblodiga, fanns kvar, sedan exploderade drogerna när det inte längre fanns något att göra och sen behövdes bara en enda dålig leverans för att alla skulle utplånas. Ligga och ruttna där på gatorna och försvinna från världen utan att bli sörjda av en endaste en. Brotorget har blivit en skog nu och ingen mins längre vem Snoddas var. Torget som aldrig asfalterades växte snabbt igen när ingen längre gick där och vuxna träd sträcker sig nu upp mot himlen bredvid byggnader som förfaller med en sådan hastighet att de kommer att vara stenhögar om bara några år.
Också Söderhamn och Hudiksvall är övergivna, liksom alla mindre kustbyar och boställen. Sjöpiraters härjningar skrämde bort människorna som levde här så de tog sig härifrån för mer än tio år sedan, när de inte längre hade medel och var antal att försvara sig. Spökstäder nu bara med E4-an som drar förbi som det enda av människor underhållna. En E4’a där den enda trafiken är transporter med proviant, körd i karavaner, skyddade av tungt beväpnade vakter. Både fordonen och deras last är allt för åtråvärd för att banditgängen skall kunna hålla sig ifrån dem. Trotts beväpningen försöker olika gäng ge sig på dessa transporter och eftersom man är så många och inte har någon som helst känsla för liv, varket eget eller andras, lyckas de med sina attacker också ibland. Det har börjat bli svårt att hitta människor som kan tänkas sig att utföra de här transporterna, eftersom banditerna är så hänsynslösa och våldsamma, att man på allvar funderar på att överge dem. Lämna människorna norr om Dalälven åt sitt öde. Alla som är med i karavanerna vet att det är bättre att dö än att levandes bli infångade av dessa drogade cyniska tortyrnjutande monster.
Men det är inte bara Norrland som är hårt ansatt. Egentligen är det bara Stockholm, Göteborg och Malmö som fungerar och det gör de endast hjälpligt. Men ännu finns det också hopp för städer som Norrköping och Jönköping och några till. Men det är för tidigt att sia om hur det skall gå. Ännu faller de neråt.
I allt detta den lilla flickan som sitter ute på det som förut var en lekplats. Hon bryr sig inte om det radioaktiva regnet. För henne är det som faller från himlen rent vatten och rent vatten är bra. Radioaktivitet vet hon inte vad det är, det som är rester från det stora kriget som skulle göra slut på arbetslöshet och alla krig frö alltid amen och som himlen kastar ifrån sig ner på jorden för att bli fri från det giftiga. Hon leker. Just idag leker hon medan världen utanför henne fortsätter att falla i bitar. Mannen som står i gläntan och ser på henne i smyg vet att det är just hon som kommer vara den som börjar bygga igen. Om han får råda, så kommer den lilla flickan att få leva och förändra och ta dem allesammans till den nya tiden. Men de har en lång resa innan det är dag, och när han ser hennes mamma komma gående tar han sig därifrån , men inte för långt. Hans jobb är att vaka över den som skall bygga upp igen.