Det är så där helt svart utanför fönstret igen som det var några veckor före midsommar. Finns inte ett uns kvar av något underbart sommarnattsljus längre. Sex grader på termometern ser lite oroväckande ut om man betänker att citronträdet fortfarande är kvar ute. Det som nu snart har söta citrusdoftande blommor och allt. Men jag litar på höjden, kylan brukar rinna ner i byn där under oss, Härjedalsfjällen hade frostvarning redan igår och då brukar vi snart följa efter här i Lo[o]s, men höjden här på kullen brukar rädda oss som sagt.
Men med mörkret skall det snart bli bättring. Bara några dagar till månen lyser upp allt det här svarta. Den 21/8 är det fullmåne och augustimånen brukar kunna vara en stor trög kluns som hänger där på himlen, nästan som om den inte riktigt orkar lyfta och segla upp över himlavalvet som resten av året. Möjligen har det något med surströmming och kräftor att göra vad nu månar bryr sig om sådant.
En grupp på fejjan lägger ut gamla bilder från Edsbyn och jag förvånas av att helt plötsligt liksom höra hemma. Som bilden här ovan som Nicken Lindberg la ut idag som är det ställe jag växte upp på. Något jag delar som minnen med andra såklart, det som känns lite underligt och lite ovant. Där bland växthusen lekte vi som barn. Bakom dem fans Skrot-Arvid som var en skrothandlare som hade det mesta. Bland mycket annat minns jag att det stod en svart hästdragen likvagn där på skrotupplaget med gardiner och allt. Något vi ungar naturligtvis tyckte var riktigt otäckt. Man gick sällan den vägen efter att det blivit mörkt, men när vi lekte kura-gömma och sånt var naturligtvis Skrot-Arvids upplag det perfekta stället att gömma sig på. Där drack jag också vin för första gången i mitt liv. En flaska Diamant. Mitt emot fanns Blom Rosas panncentral och strax bredvid fanns Jims Möbler och en verkstad av något slag hitom Blom Rosa. Man skilde inte så mycket på industriområden och bostäder på den tiden. Det liksom bara rasar minnen över en från den där bilden och den där starka ovana känslan av att för en gång skull höra hemma och tillhöra något tar tag i mig. Köpte en stor brun glasflaska för en femma där när Skrot-Arvids la ner och det var Auktion. Den har vi kvar än här uppe och jag minns solklart hur besvärlig den var att få hem för en liten kille som jag var då.
Edsbyn har såklart en speciell betydelse för mig också eftersom jag växte upp där och formades som ung i många saker. Blir lite avundsjuka på alla som stannade och har den där naturliga samvaron som bara finns där utan att någon tänker mer på det, en ynnest i livet förde som har bott på samma ort i många år. Har man flyttat runt är det där inte lika lätt, man får liksom en rotlöshet och hör inte längre riktigt hemma någonstans. Det händer att vi smyger omkring i utkanterna och letar boende ibland frun och jag men egentligen tror jag aldrig att det skulle vara lyckat att flytta tillbaks. Det är framåt, aldrig bakåt som gäller och jag har varit borta alldeles för längre för att återväcka något som fanns där för länge sedan. Men avundsjuk på gemenskapen och att “höra hemma” som sagt. Egentligen är det väl bara ett gäng gravar på Ovanåkers Kyrkogård som man har kvar. Ja och så Kalle och Lilly såklart. Kalle den siste som är kvar på farsans sida. En gammal man nu, 94, med fortfarande med muskler av stål.
Men Lo[o]s är väldigt mycket borta. Vi är UFO’s här och ändå älskar jag sjöarna, skogarna och allt det där och också dom där sura, vrånga fullständigt hopplösa människorna som finns här som inte kan samarbeta i en endaste sak. Finnblod. Och jag är utböling såklart fast än mina förfäder var här i skogarna före de flesta. Men farfar stack till Stockholm och andra stack till USA. Heder åt dem. Den här släkten har liksom varit Stockholm^6 och sen Edsbyn^2 och sen Orsa som en slags konstant och ursprung. Hässjaberg där farfar växte upp finns egentligen bara i min relationsvärld eftersom ingen visste om att han kom därifrån under så lång tid. Men Samuellsfallet är så klart kärt också, där farsan dog och finns kvar i någon form. Det är jag säker på. Roteberg där nybyggarna på Hässjaberg 2, Sluga, kom ifrån finns väl också som en länk tillbaks i tiden. Ända in på 1500 talet faktiskt och säkert före det. Och sen minns det folket i Orsa och släkten från Morsas sida. Norge, soldat och överlöpare och allt det där. Så nog borde man egentligen höra till. I alla fall lite men det får man inte. Det finns bara luftrötter hos den här o-coole gubben i Lo[o]s.
Annars längtar jag till Stockholm just nu. Vill gå på Dramaten och se teater. Måste nästan se teater nu snart annars spricker jag mitt itu och blir en blob. Vill uppleva det där magiska, den där känslan av att smygtitta på något som man egentligen inte får titta på. Som teater är när den är som bäst, när man skrattar och gråter och glömmer. Ha ursprung och rötter ett tag och faktiskt tror att man hör hemma där bland det som spelas. En lögn javisst, men en skön sådan som hjälper en att leva vidare.
Fast nu skall jag först och främst sova så får vi se hur det blir med resten sen.