Har varit ute i världen idag. Först är det tolv mil till Edsbyn istället för sju, seeeeeegt, men efter en inhandlad kopp Cappuccino på Statoil i Edsbyn, en kanelbulle OCH en påse Vicks Blå så är det betydligt normalare mil ner till Gävle. Fru och son är med och det är dom som skall göra diverse inköp här i staden. Själv väntar jag på olika positioner och förses efter hand med ett ökande antal kassar där, där jag står overksam och väntar.
Finns det bara folk så gillar jag att stå och vänta för det mesta. Det är lite av min hobby att studera alla dessa människor och hamnar man i Gävle som skogsbo så inser man allt att det finns en jävla massa människor i världen. Jag ser ju på var och en av de där människorna att dom har en hel historia som dom bär på där inom sig. Hon där med hela livet i form av rynkor i ansiktet. Hon har såklart varit med om båda lycka och olycka i sina dagar. Två pigga ögon visar att de jävlarna ändå inte lyckats knäcka henne, fast de av fårorna att döma verkligen har försökt. Där går en kvinna med livet kvar inom sig. Det ler jag år lite för mig själv när hon vandrar vidare utom synhåll för mig.
Så är det den långe mannen med keps, halsduk och matchande skjorta. Det är varmt så halsduken sitter definitivt inte där för kylan skull. Han är kanske trettiofem. Hurtig. Har ganska säkert joggat på morgon efter att ha löst melodikrysset till en kopp kaffe, expresso såklart, två små koppar och en croissant. De han äter för att han vill vara Europe och för att hans fru köper dem, men som han egentligen tycker är fruktansvärt äckliga. Han vill egentligen ha sirapslimpa och appelinjuice, sån man köper på ICA, men har aldrig vågat nämna det. Jag ser i hans ögon att om femton år kommer han att revolutionera och skaffa en yngre fru och segla iväg med jazzmusik i öronen och sen dricka juice och äta sirapslimpa med västerbottensost i resten av sitt liv. Blev lite orolig där ett tag men tror de jävlarna inte kommer åt honom heller.
Den lilla flickan. Tretton kanske. Som svänger sitt långa ljusa hår. Ett barn ännu men nästan kvinna. Har börjat fatta att hon har något som män uppskattar i det där håret hennes händer far igenom och som hon kastar från sida till sida. Jag hoppas bara att hon låter kvinnan inom sig växa också så att hon inte bara blir ett tomt skal den dag när hon inte är den skönast varelsen i rummet och inte längre får all den yttre uppskattningen. Hon måste det annars kommer dom jävlarna direkt och sänker henne. Med hon fixar det nog. Jag tror det. Nu för tiden finns det tillräckligt många starka kvinnor i världen att ha som förebild och ta efter, sådana som också växt inuti.
Ja det är hundra andra också såklart, ja kanske tusen, som går förbi mig där jag står. Alla med sin historia. På några ser jag att de jävlarna redan har varit där, på andra ser jag har det framför sig, åter andra har gett upp, kommer snart inte vara med oss snart. Och så de sjuka och de som inte ens vet om att de är sjuka. Alla går de där. Alla bär de på boken om sina liv som om den skrevs skulle vara en storsäljare om ett stort liv. ALLAS LIV. Det finns inte ett enda undantag från den regeln.
Hemåt. Måste känna hav. Vid fiskeläget pratar jag med fiskaren. Jodå av honom kan jag köpa lax och abborre till halva priset. Talar inte om att jag är vegetarian. Jag inte fiskar han precis lagligt, nä så är de ju. Sälarna är ett elände och nog får jag en säljaktshistoria från i vintras. Och inte kommer han överens med henne som har fiskeboden bredvid. Hon skulle ha sålt åt honom istället för till den där idioten. Kustbevakningen åker förbi där ute och han blir orolig för sina olagliga nät, men vi pratar istället om hans åkerirörelse som han sålde för många år sedan, asfaltsläggarjobbet han haft i många år, cancern som nästan tog hans liv. Huset som hans farfar bodde i som ligger där bredvid. Nu till salu för en mille. Hans söner. Frun som inte finns längre. Ensamheten.
Jag står där en kvart. Ser boken såklart. Det är bara att fylla på med detaljer om man vill. Men vi skall vidare så jag säger hej. Om han får en sup ikväll så kommer dom jävlarna inte åt honom heller. Det är jag säker på. även om det kommer att var jäkligt nära såklart.
Sen på pizzerian i Söderhamn så sitter dom då runt omkring en alla dom där historierna igen. Han som är lite full vid bordet bredvid och som antagligen kommer somna i sina spyor om en timme eller två. Eller kanske inte och istället gå hem och runka ensam och sen somna odrömmandes i sitt pojkrum som han borde ha flyttat ut ur för flera år sedan om det bara fanns något jobb åt en mekaniker som honom. Och alla andra som sitter där har sina historier såklart och den ständiga strömmen av fordon med folk i, som passerar på gatan utanför likaså och alla de som går uppåt och de som åker eller går neråt har historier också liksom mannen som bakar pizzorna i ett accelererat tempo. Det är nästan så man tappar andan, så många bra, spännande, intressanta historier finns det i världen om man bara vill se dem.
Men jag glömmer dom en stund. Äter min goda vegetariska pizza, dricker en cola och ser ut över Söderhamn. Åker sen upp mot skogen igen, mot det där åskmolnet, närmare det hela vägen och för varje mil växer det till sig, blir majestätiskt som ett slott när vi nästan är hemma i skogen där alla dessa människor som överöst en med intryck idag är färre. Där det blir lugnare. Där man kan koppla av och smälta det man upplevt där ute i världen.