Avslagen idag som om jag igår stoppat i mig allehanda, och för mycket av, centralsimulerande medel och under festen rökt fyra paket cigg. den ena girigt rökt efter den andra. Kroppen säger ifrån liksom. Ändå har det inte intagits alkohol eller annat eller ens rökts sedan gårdagen så det är något annat, kanske havet eller staden tog musten ur mig igår. Å andra sidan har jag väl rökt i mina dagar för att det skall räcka för att må dåligt ett helt liv. Under tider avlöste de bara varandra Marlboropinnanarna där framför datorerna. Minst två paket om dagen, de som var en absolut nödvändighet för koncentrationen. Ja, sluta var ju uppe på tapeten ofta såklart, än mer så efter att Karin lyckades och jag inte gjorde det. Varje försök att sluta gjorde att man rökte mer för att glömma att man misslyckades.
Jag tycker nog fortfarande rökare är trevligare människor än andra. Dom lär sig nämligen att socialisera där i rökrutorna och på de kyliga balkongerna. På olika möten har det onekligen ofta varit en stor fördel att vara rökare under åren eftersom man lärde känna varandra på ett mer intimt sätt med spärrar lossade och med känslan av att ha något gemensamt där i rökrutorna. De som de andra kring mötesborden aldrig lyckades med i sin ickerökande stelhet. Och nog fasiken är rökare lite gladare, trevligare och skönare människor! Men det är klart, nog skruvande vi rökare liter mer på oss där på mötet och blev mer okoncentrerade ju mer de där mötena bara snurrade på och på och på. Kanske kommer min ovilja mot ändlösa babblande möten från den tidens tilltagande nikotinsug.
Som rökare kunde man behålla koncentrationen i det oändliga så länge ciggen fanns där på en armlängds avstånd. Det går inte att vara koncentrerad en hel dag säger förståsigpåarna, men fråga någon kreativ person som använder nikotinet för att hålla den där koncentrationen levande. Med en ständig ström av cigarretter så fungerar det alldeles utmärkt, och javisst man var dessutom förbannat effektiv eftersom man rörde sig bort från arbetsplatsen, tänkandes, tänkandes för att ofta återvända med en lösning, just för man rört sig bort från problemet och tillåtit sig att se saker från ett annat perspektiv.
Men det är klart det är skit det där rökandet. Man dör av det där. Det kostar en jävla massa stålar. På Ulleråker som jag jobbade på under somrarna i Uppsala när jag gjorde fysiken till min, röktes det i kopiösa mängder. De gula på väggarna i rökrummen var fler millimeter tjockt. Men de lugnar liksom sinnet de där giftpinnarna. Tar sig in i huvudet och mildrar all den där paniken som kan finnas där och samtidigt sitter de där i munnen som en napp och ger händerna något att greja med. Man behöver sannerligen inte vara inlåst på en psykavdelning för att behöva dem som medicin för inre kaos. Förresten var de flesta där inne friskare än oss som är här ute. Livet gjorde bara ondare hos dem.
Men jag var tvungen att sluta såklart. Man röker inte sådär mycket och lever vidare. Jag kom på mig själv med att rota i soptunnan efter fimpar en kväll när cigaretterna var slut och nya inte skulle gå att uppbringa förrän nästa dag. Junkie-beteende. Så många gånger det fanns när man gav sig ut i vilket väder som helst för de där giftpinnarna eller valde dem framför ett paket mjölk. Jag visste att det inte fanns annat att göra än att ge upp det jag älskade mest i livet för att kunna sluta med den där skiten. Jag fick helt enkelt bestämma mig för att, OK jag kommer inte kunna jobba på ett tag nu.
Ett sådant beslut är svårt att ta för någon som älskar det där jobbandet. En psykolog skulle kanske kalla det flykt från världen att personen som lever sitt liv så egentligen inte våga leva på riktigt. Kanske är det så. Hur det än är med det så är det det just det där jobbandet som håller mig levande. Det jag inte är en riktigt fungerande människa utan och då i beslutvåndornas tick, tack, tick , tack visste jag, att slutar jag funkar inte det där. Jag kommer att vara död men förhoppningsvis vaknar jag till liv igen när vanorna och gifterna lämnar min kropp. Allt det kreativa som är mitt livsbränsle tar slut i samma stund som jag spolar ner de sista fem pinnarna i toaletten. Men jag gjorde det. Led. Var sur som en jävla ättika hemma i ett halvår. Min äldste son undrade bekymrat om pappa alltid skulle vara så där. Men jag klarade det till slut. Fick tillbaks kreativiteten också, gradvis först men sen satt den bara där i sin fulla kraft igen och jag var lycklig. Visst tjugo kilo tyngre blev jag. Det tog bara en höst att lägga på sig alla de där kilona men värt varenda jävla kilo var det. Tecken på att jag vann en kamp om faktiskt handlade om mitt liv. En missbruksmänniskas liv. En som iof inte blev knarkare då, men likafullt.
Ett tag använde jag cigarrer som utloppsventil. Cigarr, whisky och brasa. I dag behövs inte ens dom. Whisky och brasa fungerar. Feströker gör jag, javisst. Men eftersom det är fler begravningar i mitt liv än fester så är inte heller det ett stort problem. Och japp, rökare är fortfarande trevligare människor och jag inser motvilligt att jag är en av de där andra.