Ångest har inte varit en stor sak i mitt liv. Det är bara några få gånger som den tryckt på riktigt ordentligt och egentligen har jag aldrig fattat vad mina vänner pratat om när de ojat sig över ångest i alla dess tappningar. Inte förrän en vinter för länge sedan. Vad jag minns var det inget som var annorlunda med den tiden än resten av mitt liv. Mycket jobb, dåligt med pengar, alltså precis som det brukar vara för oss som följer lusten istället för stålarna. Helt normalt alltså. Tro mig jag har haft tillfällen i mitt liv där jag borde känt ångest, men på något konstigt sätt så tickar min hjärna igång på något lösningsorienterat sätt, de där gångerna när det blir för jävligt, och finns det liksom inget att göra åt det hela så kan jag stoppa det åt sidan och koppla av i alla fall. Finns en snubbe i mig som går igång på krissituationer och blir lugn och jävligt saklig och metodisk. En bra kompis att ha ibland.
Men inte just den här tiden var inte den där polaren med. Jag la mig. Läste min bok, blev trött och skulle somna. Då började det. Hjärtat dunkade på, ökade takten, hjärtklappning som kändes långt ut i armarna och jag var helt säker på att jag skulle dö där och då. HELT SÄKER! Kallsvett såklart och så där låg jag flera timmar och vände och vred mig och mådde riktigt jävla dåligt där i natten tills jag utmattad somnade till slut och nästa dag förvånat vaknade och fann att allt var som vanligt igen. Jag dog inte. Jag skulle kanske hinna med det där jag ville göra ändå. En ny dag en ny chans, och jag var överlycklig över den.
Det höll på några veckor sådär. Ibland fanns det kvällar och nätter när man var befriad och de var som ljuvliga kvällar i paradiset, men resten av tiden samma jävla ångest tills en kväll flera veckor senare. Jag låg där och kallsvettades, väntade bara på att det skenande hjärtat skulle sluta slå för alltid och jag bestämde mig. Blev lite förbannad faktiskt. “Låt mig dö då förfan!” Jag blev helt enkelt varse att såhär kunde man ju inte leva. Men inte fan dog jag inte. Istället försvann hjärtklappningen nästan direkt och jag somnade lugnt och stilla. Samma sak nästa kväll och nästa, och nästa – jag upprepade bara “jag får väl dö då för fan”, en spottloska mot rädslan och kvällen efter det lugnt, ingen hjärtklappning, ingenting… Trollen var ivägjagade.
Jag fattade det inte då, men i mitt fall handlade det om att möta sin rädsla. Att tillintetgöra den. Man är rädd för själva rädslan men nästan aldrig det man tror man är rädd för. Drar man undan benen för rädslan så hittar man i bästa fall stadig mark att stå på. Jag gjorde det i alla fall. “OK, jag dör väl då” var lösningen. Värre kunde det liksom inte bli. Jag fattar naturligtvis att andra har värre lägen. Där det kanske inte finns något så konkret att ta på som jag hade. Men det fungerade. Jag är åter i situationen att jag inte längre förstår det där med ångest. Jodå lite mer såklart, men inte riktigt, och jag fattar att jag är lycklig som får vara där. För jag har följt med kvinnan på bussen som trodde hon skulle dö när hon åkte med den, sett dem som inte vågat öppna sina ögon för världen därför att den ter sig allt för skrämmande, tröstat dem som tvättat sina händer tills de börjat blöda för att bakterierna inte skall ta över. Jag vet att det är äkta rädsla som man upplever. Man måste bara vara där för att förstå. I det hela Inte alls olikt en sjukdom som ryggskott. Har man en gång haft det och krupit ut på toaletten och försökt komma upp på toalettstolen så förstår man sannerligen andra som har det. Fördömer gör bara de ignoranta.