Klarblå himmel och man måste ju helt enkelt inta lunchen ute efter avlyssning av gårdagens sommar med Björn Dixgård och Gustaf Norén (i Mando Diao till vardags). Bra sommarprogram har stått som spön i backen i år. Det är bara ett litet antal som fått mig att ge upp, stänga av och knäppa på de egna historierna. Alla sommarpratare fattar ju inte utan tror att vi är i Amerika och behöver höra framgångar staplade på varandra efter inledande berättelse om tomma fickor och låtsasmissär, men det är själva livet bra sommarprogram handlar om. Riktigt liv. Dagens, ja, eller snarare gårdagens då, var inget undantag utan gav en inblick i två, eller fler ändå, spännande liv. Som allas liv är fast man kanske inte alltid uppfattar det själv i varje kapitel där av sitt eget liv. Men där som annorstädes är såklart smaken delad. Jag talar bara för mig själv. Andra får tala fritt för sig. Hur som helst, som varandes o-cool gubbe i Lo[o]s kan man ju behöva få ta del av rockstjärnornas liv, i alla fall lite sådär på avstånd, det är väl så mycket som man orkar med.
Eftermiddagspasset får bli Joey Tempest här på låtsaskontoret. Man får liksom skynda sig och lyssna på missade avsnitt medan musiken finns kvar. Den är en kanonviktig del av den bild av sommarprataren man får efter ett program. Känns oerhört underligt att den inte kan ligga kvar. Men rättighetsindustrin riktar alltid de stora kanonerna mot det håll de inte behövs. Snacka om misslyckade typer. Fast det är såklart fel det också för också dom gör oftast ett bra jobb. Ibland och kanske oftare än vad ovetande skogstokiga gubbar som jag vet.
En tallrik Bollnäsfil och två ostmackor ute i solen med en kopp kaffe och Söndagens Svenska Dagblad som kom idag, det är så här, blir en högtidsstund. Inga moln. Lite vind men lagom varmt. Sätter mig under det av äpplen dignande äppelträdet och sitter där en stund. Gräset är vått under bara fötter. Torkväderleken har redan avtagit såhär i slutet av sommaren. Men det är skönt. Förbannat skönt att sitta där ensam, overksam och till ingen nytta. Ingen fågelsång hörs. Det är alldeles tyst nu här på berget. Det saknar jag. Nu får man vänta tills Mars någon gång när de första Talgoxarna börjar sjunga och de sjunger sånger om kärlek och hopp om att värmen skall komma och bestå. Men först höst, sen vinter. Svårtider.
Men jag gillar hösten. Blir lugn då. Kanske för att jag är höstbarn. Finns färre måsten. Man kan sitta där inne på kontoret och låtsasjobba i lugn och ro när det inte är så förbaskat ljuvligt längre därute, ja i år faktiskt till och med jobba på riktigt, kanske, antagligen. Jo, så är det ju. Men för omgivningen här så sitter jag såklart bara hemma då liksom nu. Det kan ju inte vara ett riktigt jobb att bara sitta såhär och trycka på tangenter, tänka och löda. Men jag har grannen, dragspelaren att diskutera sådant med. Som levandes på sitt dragspel hela livet så har ju inte heller han haft ett riktigt jobb i sitt liv. Men han är såklart erkänd. Jag har ju till och med föreslagit att vår väg skall döpas om efter honom. Tro det kan bli så, till slut. Han förtjänar det och det tror jag fler tycker. Den dagen det blir verklighet skall det bli en ära att få skriva hans namn som en del sin adress.
Men jag då, vad är jag? Jag kommer knappast att få någon väg uppkallad efter mig i alla fall. Jag är glad över tre eller fem eller sju delningar eller likes på facebook över något jag skrivit, men varken delningar eller ord kommer att förändra eller påverka världen det endaste minsta lilla. Det vet jag ju såklart. De har inte ens ett värde när de utdelas. Det ser jag ju när jag ser de som delas i hundratal fast än det mest är luft. Det är sammanhangen som lyfter människorna. Man måste ha människor runt omkring sig som lyfter en upp till höjderna, inte folk som trycker ner. Man får sorterar bort. Det går inte själv, då sitter man där bara och snurrar, runt, runt, runt, runt i en karusell tills man trillar av. Till och med farsan hade någon som lyfte upp och trodde på. Vad hade han varit utan det?
Men ändå är jag såklart långt bort ifrån att som grannens farsa sätta ett gäng dynamitgubbar kring kroppen och tända på. Jag har ju bestämt mig för att traska på redan som ung och han hade ändå kommit till vägs ände. Det finns fortfarande saker jag är nyfiken på, tack och lov. Annars skulle jag mycket väl kunnat gjort samma sak. Bestämma mig, tryck på knappen och goodbye. Som ett fallskärmshopp ungefär, där man vet att det går åt helvete. Fast det krävs nog en modigare människa än jag någonsin kommer att bli för att verkligen trycka in den där knappen. Det är jag säker på, men kanske handlar det egentligen bara om att bli tillräckligt desperat. Att sakna alternativ och flyktvägare. Jag vet inte. Hoppas jag aldrig kommer att få veta.
Men låtsasjobb måste göras fast det är bara det. När man rasar ut för stupet får man ta tag i de kvistar som sticker ut och hålla sig fast så gott man kan. Min kvist har har varit med i många år nu men nog fan känns det som om jag vill hålla mig fast vid den ett tag till. Håller den så håller jag så det är bara att hoppas.