Bara tranorna hörs där vid postlådan. På väg nu, i alla fall snart, Afrika, Asien, Indien, Kina, jag vet inte vart just våra skall bege sig men det är häftigt att tänka sig att de skall ge sig ut på en så avlägsen resa. Det är långt borta från en myr i Lo[o]s till Afrika och Asien. Men det är antagligen för dem som för oss att det är skönt att få röra på sig ibland, se något nytt, och inte har de det så förbaskat dåligt här i skogarna heller skulle jag tro. Men om sånt vet ju en människa som jag intet. Men skönt att dra iväg på egna vingar sådär måste det ändå vara.
Man hör dem varje morgon utan undantag. Det är alltid samma sak. När de kommer där på våren och när de sticker igen så hörs de, annars vet man nästan inte att de finns ens. De vill inte bli sedda där ute på myrarna med värnlösa ungar i bon. Ett näbbmusår som det här gissar jag att också trana har varit lite lättare att vara.
Jag står där och lyssnar ett tag. Måste det när allt annat är så tyst. Som om en strömbrytare slogs av tystnade fågelsången för några veckor sedan. Först han som föddes hos Pavarotti, kåltrasten, och sen de andra. Nu hör jag inte en enda annan fågel utom tranorna.
En Spansk skogssnigel tar sig oändligt sakta över vägen ovetandes om att sopbilen med sina tunga ton och breda däck snart kommer farandes här. Mördarsniglar, epitetet är kanske inte så konstigt eftersom det är satt av dem som lagt tusentals kronor på älskade växter som sniglarna äter upp som om de vore lördagsgodis. Första året vi ser dem här på berget och jag kan inte hata de där sävliga sakerna. När de har ätit upp pionen eller humlen ber jag att få omvärdera. Skatorna verkar glädjas över dem. Äter dem som kalasmiddagar.
Tidningen ligger där i lådan, men ingen dragspelare syns till i omgivningarna kring den. Drömmer väl om eldiga spanska svarthåriga kvinnor med hår som räcker nästan ned till marken. De gör det dragspelarna. Hela gänget. Det vet jag säkert. Det är de sista dagarna med papperstidning, sen blir vi elektroniskt läsande. Vi hänger med i tiden. Gör vårt för att ta död på pappersbruken som varit en bidragande orsak till vår välfärd. Inte ens räkningarna kommer ju för tusan på papper längre. Bara reklam i mängder. Man kanske skulle hindra den också. Den går ändå direkt ned i pappersinsamlingen. Men då blir det så många turer till lådan där man kommer tomhänt tillbaks. Så kanske inte. Ungarna orkar inte ens med de elektroniska tidningarna. Nöjer sig med enmeningar och läser bara det som berör dem. Nya tider, bra eller dåligt är inte jag man att avgöra. Gammal ser lätt förändring som dålig när den egentligen bara är ett annat sätt att göra samma sak på. Oftast bättre.
Morgonturen ut dit till lådan kommer jag sakna såklart. Den betyder ändå något i sin enkelhet. Man känner på vädret och luktar lite på världen inför den nya dagen. Avgör om just den här verkligen är värld att leva i eller inte. Jag får väl börja morgonen med en promenad istället, men skulle behöva havsstränder att vandra efter för att riktigt kunna ta den iden till mig. Blir liksom samma väg och tröttande att vandra den dag ut och dag in här på skogen. Stadsgator skulle också vara bättre. De som leder förbi det lilla caféet där man kan få sig en kopp morgonkaffe. Tilltalande tanke, onekligen.
Dags att ta tag i den här dan. Förväntar mig väl egentligen att den skall bli en som alla andra. Läggas till en annan räcka av vanliga dar. Hoppas nästan det. För det finns trygghet i det också. Klar med något lär jag inte bli och starta något nytt har jag inte för avsikt att göra heller den här dan. Inte heller kommer jag att bred ut mina vingar och starta min resa på vindar som bär mig till Asien eller Afrika. Jag sitter här jag på ett låtsaskontor och låtsas leva en dag till. Stör jag så säg till.