Det är de som är nöjdast med tillvaron som är de farligaste. Det är där bomberna och explosionerna finns dolda i det gulliga och perfekta. Det är hos de där människorna som du aldrig hör klaga på något endaste lilla alls som det farliga finns, i leendena, ytorna och avsaknaden av magar, rynkor och hängbröst. Hela deras värld ter sig helt perfekt, alltid och i allt, tills den en dag inte är det, när bomben briserar med en jävla smäll och allt det där perfekta faller samman i rykande högar. När allt det där fina, leendena och ytan bara visar sig egentligen vara stubinen som brinner, från långsamt till snabbaste snabbt bara beroende på i vilken grad förljugenheten i tillvaron har varit.
Ju äldre man blir ju oftare ser man explosionerna. Det smäller runt omkring en hela tiden i den här åldern. Kanske också inuti en. Smällarna när illusionerna och vanföreställningarna rasar samman som sprängda ej längre nyttjade skyskrapor. Varför bor du i det där huset? Varför kör du den där bilen? Varför lyssnar du på den där musiken? Varför lever du livet i den här stan? Varför, varför, varför… i evighet, amen. De flesta svarar så snabbt och så självsäkert och uppövat på frågorna. Vet svaren. Behöver (fast läs vill) inte tänka efter. Tills bomberna briserar och frigör tvivlet. Öppnar upp Leonard Cohenska sprickor så att ljuset kan få komma in och de verkliga svaren blir synliga för världen och de som trodde på sin väg. Då kan man börja om eller hitta nya lögner. Det är val man har i det liv som är ens eget. (Tänk på den du Ola. 😉 )