Tre spikar.
En stor genom magen,
en liten genom vänster hand,
en nubb genom ena ögat.
Treenighetens signum,
spikar av sorg,
inslagna i kött och
genom kött till
blomstertid nu kommer.
Spikar som fäster
och naglar fast,
den tanke som inte borde
fått födas, men nu är
fjättrad, fången,
fast den borde
blivit fri, från sadistens
plågande i kött till
lust och fägring stor.
Men hammaren som
driver lusten genom köttets
mjuka, ned till underlagets
hårda, gör det det den
måste, det uppenbara,
det som den är konstruerad för
utan tanke på att ont
den gör och att
du nalkas ljuva sommar.