Fredag igen. Omöjligt att förstå, det var ju en helt annan fredag alldeles nyss. Jag vill liksom bromsa tiden men ju mer jag försöker desto mer accelererar den. De äldres förbannelse eller lycka. Som vanligt finns det två sidor på det här myntet också. Man behöver inte längta och tråna så mycket inför framtida händelser, de är över en fortare än man tycks hinna blinka. Brobyggen och vägbyggen som i unga år tycktes ligga där någonstans långt bort i framtiden tycks nu överkomliga och förefaller inte ta så där mycket tid som man tyckte då. Blir klara på en sju åtta år, ingen större sak med det alltså. Att tiden då också tar stora tuggor i det liv och den tid man har kvar, utan att man ens egentligen hinner blinka, kanske inte är så konstigt.
Fredag innebär annars att dammsugaren åker fram igen. Först det tråkiga, sen det roliga. Jag fungerar så. Disciplin eller självdestruktivt beteende, för jag når sällan fram till det roliga. Jobbar eller låtsasjobbar bara. Eller också är det roligt jag har hela tiden. Det beror väl från vilket håll man betraktar spektaklet. Är man i kolgruvan så så är väl allt här uppe i ljuset gudabenådat.
Lillkatten, Petite, följde med till låtsaskontoret när jag gick ner med min tekopp för att skriva det här. Hon vill gärna vara med och ännu mer så sedan Tingeling dog. Stryker sig kring benen och vill ligga nära hela tiden. Dom var kompisar dom där två. Tingeling tog på sig både mammarollen och kamratens roll när Petite föddes av gammelkatten som också var Tingelings mamma. Saknad är hon. Det blev tomt efter en vän man haft omkring sig i elva år. Ingen väntade som det alltid har väntats när vi kom hem från Ljusdal igår. Ingen kommer fram och hälsar där i soffan innan hon stolt och lite överseende går går vidare till Karin, den hon älskade. Bara en katt. Javisst är det så för människor som inte kan ta ett endaste steg utanför sig själva och se tillbaks på det som går att se. Mer än så för den som kan älska.
Tekoppen är bara halvtömd än så länge så några rader till måste jag nog skriva. Det är bara fem grader ute och nu har ändå solen värmt upp en del. Det var nära frost i natt och i eftermiddag får citronträdet komma in för i år. Det kalla är redan här. Jag är livrädd för den där kylan. Som jag har frusit här på kontoret under svåråren. Jobbat stillasittande i 10,9,8,7… grader tills hela kroppen blivit stel och huvudet liksom också tappat skärpan. Varit tvungen att gå upp och stå vid ett ensamt element en stund och tina upp för att klara nya pass. Men vi klarade det. Vi tog oss igenom med ungar och allt. Det är bättre nu såklart på alla vis och jag lärde mig förnöjsamhetens läxa. Kanske var det meningen med allt. Att det ingick i planen för att bli den jag blev och skall vandra härifrån som.
Men jag ser botten i min tekopp nu. Dags att stoppa öronsnäckorna i öronen och vandra uppåt för städning. Som jag sagt tidigare så gillar jag det där med städning bara jag har musik i öronen. Det mesta fungerar liksom då. Sen är det skönt att få lite ordning på alltihop så man kan sova lugnt där på soffan ännu en fredagskväll här i augusti efter att förgäves sökt efter en film värd att titta på. Som alla fredagar alltså men det finns tröst i det också om man nu faktiskt är en av de levandes.