“ditt äckliga lilla svin” skriver en kille som avslutning på en tydlig invandrarfientlig text igår på fejjan, efter att den kvinnliga unga politikern delat en mycket underhållande ordväxling mellan SD och MP lokalt här i Ljusdal rörande invandring. Dåligt omdöme och en man som är arg. Man har hört om det, dessa hatare, där orden inte räcker till och man måste ta till skällsord och förolämpningar för att på riktigt kunna få ur sig det man känner. Det finns en ilska och ett hat som är så stark att det går som ett spjut rakt in i själen och förstör och river upp hos en enkel människa som mig. Inläggen mot mannen låter inte vänta på sig. De som kallar honom lågutbildad kränkt vit man och värre. Hatet igen, de som egentligen är precis som honom och vill göra oss så olika det bara går istället för att sammanföra oss. Jag går och lägger mig med en klump i magen. Bara Henning Mankells godhet kan få mig att somna denna kväll.
När jag vaknar nu på morgonen sitter klumpen kvar där i magen. Vad har skapat denne mans ilska och vad har skapat översittarattityden som de visar som pratar om lågutbildade kränkta män eller vita kränkta män eller vad det nu används för epitet. Jag som tror på det fria ordet. Som tror att alla har rätt att säga vad de tycker också offentligt och som tycker att just den friheten är det enda krig som är värt att utkämpa. Skulle man kunna dö för att försvara den här mannens rätt att tala? Det är ju lättare att tänka sig att göra det för dem som har samma inställning som en själv. Men svaret är nog ett självklart ja. Nej, rätten att förolämpa någon med “ditt äckliga lilla svin” är jag inte beredd att försvara med ett lillfinger ens, men de andra åsikter mannen framför, de jag inte håller med om på en endaste punkt, de måste han få säga/skiva/skrika ut. Jag tror på hans rätt att få framföra dem och att få göra det utan att kallas “lågutbildad” eller annat som är lika stötande som “ditt äckliga lilla svin” och som bara polariserar oss och skapar fler av honom. Fler därför att det också finns gemenskap i utanförskapets kalla värld.
Kanske skulle jag kunnat vara den här mannen jag med. Det pratades sådär på fabriken också på sjuttiotalet. Italienarna hade väl nästan blivit accepterade som människor vid det laget men Greker och Turkar långt ifrån. Men jag föddes av föräldrar som trodde på människor och som förde över den tron till mig. Ren tur bara. När jag kom till Uppsala och korridoren hade jag väl ändå aldrig egentligen träffat mer än en enstaka invandrare och bara då som hastigast. Sett ett svart hår och hört en bruten Svenska. De vara bara de andra som jag inte visste något om. Men så där Uppsala och i den där korridoren var det helt plötsligt fullt av dem, de som kom från okända platser. Människor i olika hudfärg som kom från världens alla hörn och med bakgrund och åsikter helt skilda från en ung Edsbybo’s, en Östersundstjej, en Eskilstunabo’s. Vi med generationer av bönder och knätofs i oss var i numerärt underläge helt plötsligt. Vad hade hänt om inte dessa människor inte varit det snällaste, vänligaste och mest omtänksamma människor som finns. Om de varit hatande och nedlåtande och rädda. Säkert hade jag lärt mig hata invandrare där och då. Flytt från dem. Jag hade bara tur igen. Bilden av det som egentligen inte finns, “invandrare”, fick jag ändå där. Jag hade alltså tur kanske mest men eftersom det inte alltid fungerade smärtfritt heller där, umgänget mellan människor, så berodde det naturligtvis också på viljan att vilja få det att fungera. Tron på att andra människor vill i grunden väl, den tro på människor jag fått hemifrån utan att anstränga mig det allra minsta.
Men det skulle alltså kunnat vara tvärt om. Jag skulle kunnat blivit den intolerante istället för den tolerante. Bara genom att ha haft oturen att få träffa sämre människor än vad jag nu gjorde där i korridoren. Vi var inte lika på många sätt Armeniern och jag. Inte han från Somalia heller. Definitivt inte han som flydde och kom hit från Iran. Men vi försökte och lyckades leva där tillsammans.
Så jag gissar att mannen som hatar har haft den där oturen jag inte hade. Träffat människor som inte är så bra eller i alla fall inte var så bra just då. Kanske till och med hans föräldrar har haft den där oturen. Det finns svin bland folket som kommer från andra länder hit till Sverige precis som i vilken annan gruppering som helst. Procentuellt fler till och med antagligen eftersom utanförskap ofta tvingar folk att dra iväg som också Svenskar gjorde från artonhundratalets mitt till en bit in efter sekelskiftet. Det var många av de kriminella och bråkiga som drog eftersom utanförskapet tvingade dem till det medan de flesta naturligtvis ändå var det man kan kalla bra människor.
Så det är väl egentligen bara synd om honom den här mannen. Som haft oturen att bara se det dåliga. Det är kärlek han behöver. Massor av kärlek. Och så rätten att få säga sin mening. Att alltid få säga sin mening och till och med få göra det i våra högtalarsystem. Ja, vi kommer att argumentera emot. Men i sak, inte i känsla. Inte för att tvinga ut honom i utanförskapets gemenskap utan istället för att hämta över honom tillbaks in till oss och det varma och få honom att känna att det lönar sig att bry sig. Vi skall inte kasta “lågutbildad” eller “vit kränkt man” efter honom och skapar ett monster av någon som redan är på väg ut i det där kalla utanförskapet där de som inte får vara med bara finner gemenskap i hatet. Det är inte dom som skapar det där, de andra, det är vi som gör det. Det är vi som måste ta in också de hatande och läka de sår som fått dem att hata. Hat föder bara mer hat och det är bara kärlek som kan rädda var och en av oss och så också för dem som sett sig själv som vara mer bildade än andra. Det tydligaste tecknet på att inte vara det. För riktig kunskap och bildning har man bara uppnått när man inser att man egentligen bara vet så oändligt lite om något endaste lilla dugg.