Skickar ut lite info om VSCP som blir tretton år idag. När det är gjort och det där är publicerat så känns det som om alla de där tretton åren faller ner på mina axlar allihop på en gång. Det blir nästan för tungt att bära, benen viker sig och jag blir ledsen på något sätt. Jag har haft mycket roligt när jag suttit och utvecklat det här systemet. Träffat underbara människor runt om i världen som blivit vänner för livet. Folk som jag i de flesta fall inte träffat i verkligheten men som jag pratar med flera gånger i veckan. När det händer något allvarligt där ute i världen så har man nästan alltid någon som bor just där som man blir orolig för. Det där är man naturligtvis bara glad för. Det är en ynnest.
Men det äralla timmarna som gör en nedstämd. När jag jobbade som lärare/arkitekt/programmerare och de andra gick hem och vilade så gick jag åt mitt håll och satt fyra/fem/sex timmar och jobbade med det här. Samma sak när jag gjort annat. TV har väl aldrig varit svårt att välja bort men till vilken nytta har man suttit där och kodat på en dröm som antagligen bara är och kommer att förbli det. Det är kanske ändå bara tio, tjugo procent av tiden som är sådär riktigt rolig. Som gör det värt det. Resten är bara slit där man får använda allt man har för att orka ta steg framåt.
Att göra musik och skriva andra texter har varit små lufthål de senaste åren. Saker som gett glädje inuti. Men det är bara under studiosittardagar som musiken blir till och under tedrickarpauserna som orden blir till, under större delen av tiden har jag fortsatt att koda på den här idiotiska, jävla grejen.
Som arbetslös har det här låtsasjobbet fungerat som ett sätt att hålla kompetensen uppe och att få tid att gå mellan nejen från arbetsplatserna. Idag sista arbetsförmedlingssamtalet. En ny verkligare verklighet väntar bakom hörnet. En jag ser fram emot därför att förlorad stolthet åter kan hämtas upp. Men först skall jag försöka orka i mål igen inför ännu en release. Ännu lite tröttare är man efter var och en som man skeppar ut genom dörren. Kanske med ålderns rätt, vad vet jag. Det jag vet är att det har varit galet, fullständigt jävla idiotiskt alltihop egentligen och just idag tynger det mina axlar med alla tretton år av idioti. Det kan jag inte göra något åt. Nej det kan jag inte och samtidigt överleva. Det är det som är hela sanningen. Jobba på kamrat!