Det sämsta med att läsa tidningen elektroniskt är så klart att man inte kommer ut till postlådan på morgonen. Idag är det mulet på lunchen så jag kommer inte ut då heller och det är först när posten skall hämtas vid tvåtiden som frisk ren +400 meter över havet luft fyller mina lungor. Då är det också så pass varmt och skönt att jag vandrar runt i trädgården en stund. Tittar till allting. Ser att träd man satt har blivit lite grövre i år också. Det har blivit tydligare det där med åren. Vad brydde man sig om sånt när man var yngre?
Jodå jag pratar lite med citronträdet idag också. Smeker nya blad och knoppar som skall bli blommor. Det är invandrare här på kullen, hör inte hemma, precis som jag. Vi står här planterade i våra krukor och kan inte annat. Längtar bort samtidigt som vi så gärna vill stanna. Det är något i stammen hos oss eller i huvudet eller om det är rötterna som aldrig riktigt fäst. Jag vet inte, citronträdet vet inte. Annat är det med den gamla damen, körsbärsträdet. Hon har stått här i många, många år. Rötterna är djupt och tryggt nergrävda i jorden och hon kan inte tänka sig att flytta någon enda annanstans i världen. Det får hennes barn göra. De som kommer där vid väggen som små skott. Men hon är såklart ganska sliten nu. Men ger oss fortfarande massor av söta bär även om det inte blev så många just i år. Kylan kom ivägen för blommor och bins lek där i maj.
På väg tillbaks ser jag de gula bladen på björken. Vill inte se dem. Tittar istället bortåt mot gammellönnen som en gång fick reportern att mitt under pågående intervju rusa ut, till sin kollegas och min, intervjuofferets, förvåning. Ja, han var botaniker också och den är tydligen ovanlig den där lönnen. Sträcker nu på sig lite märkvärdigt sen dess. Blev lite bättre än oss andra här på kullen. Men, utan att vi talar om det för den, för oss ändå bara en gammal lönn som tappar bladet som den siste när snön redan är här.
Petite, lillkatten, vill följa med in på låtsaskontoret när jag går in. Hon vill ligga nära, så nära att det ibland nästan blir jobbigt. Vill inte höra musik heller för då går hon härifrån direkt. Så man får sitta där i tystnaden och vara kudde med musarmen åt ett katthuvudet och värmare åt en frusen kattkropp. Mjukt och varmt förvisso, man får och man ger. Hon är förunderligt sovande nu sedan Tingeling dog. Vill inte gå ut. Saknar nog sin vän och den som lärde henne råttfångarkonsten och kattkampsporterna, i brist på en intresserad mamma och helbröder och systrar. Men det har blivit en fin kattflicka. En vi är mycket rädda om.
Så jag låtsasjobbar på där utan musik och med inte för häftiga musarmsrörelser. Tycker ändå livet är ganska gott för en o-cool gammal gubbe en augustidag strax före hösten, eller hur?