Gubben som cyklade naken efter gamla landsvägen.

I full fart cyklade han ut i älven, rakt över och ut på den hemmabyggda trampolinen, tillverkad av en tvåtumsplanka, den han faktiskt lyckades balansera på hela vägen ut tills den punkt där den tog tvärt slut som plankor gör, en kort lufttur, en saltomortal, och så plums, vatten och en yta långt där uppe och en cykel som sakta sjönk långt där nere. I vassen tittade en trekilos gädda skrämt på. Storsjöodjuret, naket till råga på allt, och inget som var tillnärmelsevis ätbart på den där seniga kroppen tycktes den tänka när den snabbt pilade förbi ut på djupare vatten och en för gäddor säkrare värld.

Mannen, för det var en man – eller egentligen en gubbe – som cyklade ut där och hamnade i vattnet, hade ingen brådska direkt. Än fanns det luft kvar i både lungor och kroppens cirkulationssystem och vattnet var ljummet och alltså inte alls obehagligt på något vis. Naken var han. Att cykla naken efter den gamla landsvägen var hans privilegium. Jodå det hade höjts röster för att hans nudistiska cyklande utgjorde ett förargelseväckande beteende där efter den lilla oansenliga och sällan av andra trafikerade vägen, men ännu hade ingen lyckats fånga honom helt enkelt. Svårare än så var det inte.

Fast idag hade det varit annorlunda då såklart. När han kom farande ner för den största backen och fått upp den vidunderligaste fart han någonsin lyckats uppnå och i ren lycka över det sträckte ut båda benen i luften så att pung och hela härligheten blottades för världen och fartvinden, hoppade plötsligt en uniformerad konstapel fram ur buskarna. Det fanns liksom ingen annan råd än att styra snett och det snabbt, bromsa gick ju inte med fötterna i luften, och snett i det här fallet betydde ut över trampolinens planka. Alternativen var att köra in i skog och sannolikt rakt in i ett träd med en jävla smäll som följd eller rakt in i en konstapel som nu helst plötsligt stod där mitt i vägen, en smäll det också, varav båda alternativen, på bråkdelar av millisekunder förkastades i gubbens huvud, till favör för denna flygtur ner i vattnet som nu hade placerat honom där han befann sig.

Han tog några simtag, först mot strömmen, men eftersom gubben i grund och botten var en sån där gubbe som gärna ändå helst följer strömmen, i stort som i smått, så vände han sig raskt medelst en tävlingssimmarvolt och började simma under vattnet med strömmens riktning och just det kändes mycket mycket bättre eftersom det ändå alltid varit så han mestadels färdats genom livet. Det var som att simma i en utförsbacke om uttrycket tillåts och med lätta simtag tog han sig fram snabbt som en lax på lekhumör framåt där i vattnet. Luft fanns det kvar. Som ung hade han haft den nordiska titeln i att hålla andan och takterna satt tydligen kvar. Ja i en eller två minuter till skulle kan lätt kunna hålla andan. Så han simmade på.

Så gubben som började som en naken cyklande man avlägsnade sig snabbt, och faktiskt snabbare och snabbare, men det märkte inte gubben, för han färdades bort från både cykel och en förvånad konstapel uppe på land i en hiskelig fart. Den nakne mannen som med sin nakenhet störde andra som dagligen färdades här efter den gamla vägen hade verkligen dykt upp, men vid själva gripandet hade densamme avvikit vattenvägen. Ja det var så tankarna for genom konstapelns huvud och det var också så han senare skulle skriva ned det hela i sin rapport. Men eftersom ingen gubbe på cykel kom upp där ur vattnet så tillkallades både ambulans, polisförstärkning och brandkår med dykare, för här krävdes exceptionella åtgärder och själv var konstapeln inte så benägen på att bada, i alla fall inte just idag, och definitivt inte utan badbyxor eller med finaste uniformen på. Men något måste han ändå göra så han ställde sig i alla fall vid strandkanten och spanade. Men det enda han såg såklart var gubbens cykel som låg där och var röd på åns botten och den stod han där och tittade på och undrade över tills brandkåren kom.

Gubben hade nu upptäckt att simma det behövdes inte alls, framåt kom han ändå, faktiskt med en helsikes fart. Rackarns strömt var det och det var ungefär när den tanken for genom gubbens huvud som han mindes kraftstationen och hur regnandet de senaste veckorna gjort att man öppnat dammluckorna och det var mot dem han nu färdades utan att behöva ta ett endaste simtag. Men inget att göra åt tänkte gubben och lät det ske det som måste ske. Så bara en stund senare så for både gubbe och ett antal gäddor, laxar och abborrar ut genom en av luckorna i kraftverket. I en vid båge kastades de all ut, gubbens andra flygtur den här dagen, och gubben passade påpassligt på att båda blåsa ut förbrukad luft och hämta in frisk och innan han åter slog ner i vattnet, lika naken som tidigare, var han fulltankad på det viset. Här var det bara att hänga med och han tumlade om där i forsen och det ville sig inte värre än att han helt enkelt slog huvudet i en sten och tuppade av. I alla fall blev det jävligt svart. En fiskare på land hade sett fiskarna som kastades ut genom dammluckan och sen den nakne gubben som följde efter och skulle senare rapportera detta för de som letade uppströms och de skulle förundras eftersom fiskaren var ganska säker på att gubben faktiskt flinade gott när han for ut i den vida bågen ut genom dammluckan med allehanda fiskar runt omkring sig, alla dessutom utan kläder vilket för fiskarnas del kanske inte var helt uppseendeväckande. Vad som hänt efter det kunde fiskaren, som förresten hette Tony, inte förtälja. Där försvann alla spår efter gubben som cyklade naken efter den gamla landsvägen och som skulle gripas denna dag för ett förhör med eventuell påföljd av en konstapel som just idag inte velat sitta inne på ett trist poliskontor.

Men nakna gubbar på cykel förgås inte så lätt. En vacker sjöjungfru var just i krokarna på sin årliga semester och hon såg till att gubben fick både luft och att såret på hans huvud lades om. Hon blev liksom lite kär i den här gänglige nakne gubben. Nog var han lite omtöcknad och virrig gubben till att börja med, och nog undrade han ett tag om inte den vackra flickan med fiskstjärten var ett påhitt av hans hjärna som ju faktiskt stenats rejält där i forsen. Men när hon flera veckor senare hade tagit med honom till sin söderhavsö, och han satt där på en sten lika naken som han varit på cykeln den där dan efter den gamla landsvägen, satt där i solen och drack innehållet i en kokosnöt var allt mycket mer på riktigt liksom. Kärleksrommen, röd och fin, låg där nere vid revet. Rommen som skulle bli nya sjöjungfrugubbebarn om bara några månader. En fem, sex tusen stycken. Sjöjungfrun, den vackra flickan med den sexiga fiskstjärten, vinkade lite längre ut och gubben la ifrån sig kokosnöten och kastades sig i han också i det där turkosa vattnet. Snart fanns det kanske inte tid att simma omkring här. Den första barnledigheten var nämligen hans.