Lärarens privilegie och makt.

Jag har alltid gillat att skriva, Ändå så har jag inte alltid gjort det, skolan tog nästan död på all den där lusten. Men så efter det som tycktes vara en livstid på fabriken så började jag började plugga igen. Komvux, Katrineholm, ett slags tekniskt gymnasium där man kunde läsa den tekniska linjen på halva tiden, högt tempo, en värld där det fanns människor som uppmuntrade och ville en väl. Jag kan inte nog tacka litteraturfröken som serverade böcker till mig i stigande svårighetsgrad och som tog mig på allvar när jag tyckte till om dem. Det var helt ok att inte gilla Strindberg fast än alla andra gjorde det. Det jag sa, lika naiv som idag säkert, var på riktigt och togs på allvar. En viktig upplevelse i en f.d. fabriksarbetares liv. Eller hur viktig var inte Matte och fysikläraren som öppnade asken med skatterna så att jag såg dem och fick röra vid dem. Frälste mig in i vetenskapen. Hur skall jag någonsin kunna tacka honom i tillräcklig utsträckning. Han förändrade mitt liv. Lärarens privilegie och makt.

Sen var det då den tunne lille flintskallige stålbågsglasögonprydde Svenskläraren. Korrekt klädd korrekt i hela sin person och så oändligt tråkig. Vi var en teknisk skola. Alla skulle bli ingenjörer och svenska låg inte högst upp på intresseskalan. Eftersom jag var ambitiös så försökte jag verkligen hänga med men grammatik och jag fungerar helt enkelt inte ihop. Jag tror det är alla undantagen som gör det. Sånt fungerar liksom inte ihop med mina taskiga hjärna. Logiskt måste det vara, annars får det vara. Men så skulle vi lämna in uppsatser i olika ämnen och det tyckte jag naturligtvis om. Så jag skrev och skrev och han gillade och uppmuntrade mig att skriva mer. Det mesta skulle läsas upp också av honom inför klassen. Pinsamt men naturligtvis också ett erkännande. En god man.

Den första uppsatsen jag lämnade in minns jag var fullständigt nerklottrad med rött. Stavning och kommatering. Jag fick en privat kurs i kommatering men fattade väl inte så mycket för nästa inlämnade uppsats innehöll lika mycket rött för stavning genom hela men bara ungefär till hälften för kommatering. Han hade helt enkelt gett upp på mig där mitt i uppsatsen. När han lämnade tillbaks den så minns jag att han framförde åsikten att det var bättre att skippa kommatecknet helt och hållet för min del istället för att som jag sätta dessa underliga krumelurer på slumpvis valda positioner som jag uppenbart gjorde. Jag fortsatte som vanligt, nej jag lyssnar inte alltid på andra, men också han alltså en viktig man för min utveckling och mitt liv.

Som ni som läser min saker märker så lärde jag mig heller aldrig det där och fortsätter att sätta mina kommatecken på slumpvisa positioner. En del kan helt enkelt inte lära sig vissa saker är liksom lite eljest där i huvudet. Man får leva med sånt.