Jag har varit märkligt trött och oinspirerad hela veckan så det har blivit tidigt sänggående nästan varje kväll. Innan sängen så brukar jag vandra runt lite i huset. Tittar på utetemperatur (lite tvångstanke där sådär) och brukar allt som oftast fastna en stund i fönstret mot Ryssland, eller kanske är det “hemåt”, mot Edsbyn jag vänder blicken, österut är det i alla fall. Här kan jag stå på nätterna också ibland och se på blåljuset, det jag skrivit om så många gånger vid det här laget. Nu efter Augusti och innan Oktober är det såklart svart där ute. Inte ens en måne klarar av att lysa upp det där becksvarta som berget och skogen där utanför döljer sig i.
Men ikväll höstens första riktiga stjärnhimmel. Sådär fantastiskt gnistrande och oändlig som den oftast bara blir senare när det blir kallare. Så jag står där och tittar. Måste passa på att njuta av det här, lyfta upp mig själv. Ser en stjärna som rör sig. Ja nog fasiken rör den sig. Ser på den ett tag. Försöker övertyga mig om att det inte är jag själv som rör mig. Måste till slut gå ut och ställa mig under allt det här för att få klarhet. Nu står stjärnan stilla. Det var bara vinden som fick ett träds grenar, som var referenspunkt för en gammal o-cool gubbe, att få stjärnan att till synes röra sig eller också är utomjordingarna, ena lömska varelser som står stilla där uppe på himlen när man vet att man är iakttagna av o-cool gubbe i Lo[o]s. Men de behöver inte röra på sig. Stillastående stjärnor räcker så väl ändå för att imponera på en sådan som mig.
Men allt detta är inte sant egentligen och har aldrig varit det, kan helt enkelt inte vara det. Jag häpnar liksom varje gång när det är en sådan här natthimmel. Tyvärr har jag ingen stäng-av-alla-lampor-knapp ännu så det är svårt att bli av med allt störande ljus, men på rätt position i trädgården fungerar det. Magiskt, magnifikt, förtrollande, oändligt, oräkneligt, kärleksfullt, gudomligt, urgammalt är det, det där ljuset som når mig som glimrande små punkter på en kolsvart himmel från världar och solar så långt bort. Sisådär en 200-400 miljarder stjärnor bara i vintergatan. Eller 100 miljarder andra galaxer i det synliga universum. Och så jag då. Ingen stjärna kanske, men o-cool.
Man står där och häpnar över siffrorna och vad siffrorna för med sig. Häpnar över sin egen existens i allt detta. Hur liten man egentligen är till det yttre. Det är bara inom sig, i tankarna, som man har storheten. Där alla har det. Den känsla jag brukar häpna över i bilkön, på bussen eller på rockkonserten. Alla de här människorna har samma värld i sina huvuden som jag har. Drömmar om saker, kärlek, hat och ibland rädsla. Nu står man då här med alla dessa miljarders miljarders miljarders stjärnor som bara en fullständigt otänkandes varelse kan tro saknar liv omkring sig och känner samma sak. Hur många varelser finns det i det här oändliga som tänker en tanke just nu. Hur många varelser finns det inte där ute som man skulle vilja bli polare med och sitta och diskutera just det här med? Hur mycket jävla liv måste det inte finnas? Eller socialdemokrater om man nu tänker så.
Så jag står där ett tag och funderar. Lyfter upp mig själv lite närmare gud. Han/hon/det som nu känns riktigt nära men som inte önskar dialog med en som tvivlar och inte bara kan tro sådär söndagsskoledumt. Som växte ifrån det där redan som sjuåring eller kanske innan. Men Gaja… tanken tilltalar mig. För när fantasierna sköljer över mig, eller låtslingorna kommer till mig, eller algoritmen till programmet bara serveras mig, känns det just som om det hämtas från något som är allas vårt gemensamma. Bara finns där att hämta. Som jag bara är öppen för och lycklig mottagare av att få ta emot. Då undrar jag varför inte just den förmågan tränas i skolorna. Men det vore såklart att önska för mycket. Jag tränger undan tanken.
Det är då jag känner lodjurets ögon på mig. Vi som delar det här berget. lodjuret ser mig, men jag ser inte lodjuret. Alltid så. Bara en gång har jag fått den ynnesten och sen bara sett spåren på de nedkapade stammarna en jul för länge sedan. Men visst, det är lodjurens natt i natt. O-coola gubbar skall sova och inte stå här och fundera. Så jag lämnar gräsmattan och travar in och vandrar upp för trappen. Jodå, detta lilla som är så förbannat jävligt stort gör mig lycklig. Så jag ler för mig själv där på väg upp. Det är alltså inte så dumt att vara levandes trotts allt. Det stillar mig och snart skall jag sova. Då kan jag fritt resa ut till alla de här världarna, obunden av tiden, rummet och fysikaliska lagar. Gott så!