Jag brukar vara som mest koncentrerad och kreativ den här tiden, klockan är bara elva, men den här veckan fungerar det inte, jag är bara trött och oinspirerad. Eftersom det inte finns någon som står bakom mig och peppar och talar om hur jävla bra det kommer att bli om jag bara fortsätter lite, lite till så gräver jag bara min grop djupare och djupare och den stora inspirationen synes bara vara längre och längre bort från mig som behöver den NU, för att orka gå de där sista stegen till det man bestämmer är “klart”, “färdigt”, “värt att stå för”, “värt att fira”.
Men det är klart, jag unnar mig sällan den där festen för “klart” heller, utan springer nästan alltid iväg på nästa varv och mot nästa mål och nästa “klart” och “färdigt” som en annan hamster där i sin bur. Säger att jag älskar det där men undrar vid sådana här tillfällen, när inspirationen är som ett vattenfall utan vatten, varför man över huvud taget bryr sig. Det finns så mycket annat som vore så mycket enklare. Sitta framför TV’n och zappa, spela poker, dataspel, dö, träna tills alla tankar bara handlar om att få nästa endorfinkick, börja använda heroin och döva smärtorna i den fullständiga skiten, bli munk, eller vad som helst annat än just detta, just nu.
Men man vet ju att det inte går att släppa det här. Att man bara måste fortsätta gå och får genomlida den här jävla trötta, oinspirerade fasen, som ju går över, alltid har gjort det och som när den går över fyller en med urkraften som tar en fram till målet utan minsta lilla ansträngning. Bara man orkar vänta på nästa våg att surfa på. ORKA… Orka en gång till. Bara en enda gång till. Men först sova, glömma och hoppas på att det är imorgon det händer. Hålla en tumme för det under täcket när man släcker lampan och sakta somnar in.