Jodå, är vaken om än lika trött som när jag la mig igår. Är något på gång, virus som stökar om och krigar inne i kroppen kanske eller en latent terminerande hjärtattack på gång. Hoppas på det förra men skulle väl kunna acceptera det andra till nöds. Har några resor kvar som jag så gärna skulle vilja göra först. En till San Francisco måste det bli. Med frun det här besöket, hon fick inte följa med förra gången. Ta in staden som är ett Europa i USA och sen ta caben efter havet till drömmarnas stad. Eller kanske fortsätta hela vägen till New York. Ja, varför inte. Vi förtjänar det, hela resan.
Sen har vi den stora Europeiska resan kvar också, frun och jag. Den gode poeten plockade upp den i huvudet på mig igår igen. Den vi tänkt och funderat på i så många år. Den som skall innehålla både glädjen och allvaret. Försöket att förstå det ofattbara över att alla kors och gravstenar i Flandern faktiskt representerar en människa som var någons pappa/son en gång och samma sak med de som står på två kullar efter Frankrikes kust. Stå där en stund och lyssna i vinden efter orden till den vackraste visan om kärleken… Den som kanske ändå aldrig var avsedd att komma på pränt.
Det är det där man vill tänka på, som upptar ens tankar liksom en whiskyflaska med det mesta av innehållet finns kvar i. Men flaskan skall jag tulla på senare, om jag inte glömmer bort den som förra veckan Resorna känns fortfarande långt borta en sådan här Septemberfredag. Det är de där pengarna som vanligt. Fast det är klart jag har också prioriterat annat, kunde ha gjort den stora resan flera gånger i livet. Man väljer sitt liv ändå. Men den har värde som dröm också. Man måste inse det.
Men körandes en fransk bil som närmar sig trettiotusen mil på mätaren så vore det väl en fin avslutning och gest om dess sista resa fick bli hem till Frankrike igen. Den kunde rykande och gnisslande och skramlande få stanna och ge upp där i någon liten by på landsbygden, nära någon liten bar där ägaren med vitt, inte helt rent, förkläde kommer ut och frågar om det gått åt helvete. Där han erbjuder oss att vänta i baren på bärgningsbilen och Pernoden smakar underbart efter croissanten som först lugnat ner magen. Sen vandra iväg efter den Franska byvägen kantad av häcken som den där gången 1981, helt fri igen och som en som nödvändigtvis inte behöver komma fram till ett mål.
Ja det är på det där jag vill tänka. Men städdag idag. Dammsugaren står och ropar på mig där uppe och när bara min tekopp verkligen är drucken ända ned i botten så skall jag gå upp och besvara dess lockrop. Skrämma ut katterna med dess oväsen. Dammsugare är onödiga väsande monster för dem. Gör sig bäst avstängda och insatta i städskrubbar. Syns inte, finns inte är katternas inställning till livet. Jag har lärt mig att för kråkor räcker inte det där. Men å andra sidan vet dom mindre om dammsugare än katter gör. Varför är det något ödesmättat med kråkor… Ja, nu försöker jag smita iväg där i tankarna igen. Det fungerar så mitt huvud. Men det var ju städning som gällde. Så på med hörlurarna, musik på i mobilen, volym upp så högt det går och kör. Det går utmärkt att gå där och drömma när man gör det där.