Hon hade bestämt sig. Bara det skramlade till där borta i tunneln och hon kunde läsa “Ropsten” på ljusskylten där fram på tåget så skulle hon tamefan äntligen göra slag i saken och hoppa. Kanske skulle hon hinna höra de panikgnisslande låsta bromsarna innan mörkret tog tag i henne eller också skulle hon inte ens göra det. Har man aldrig hoppat framför ett tåg förut vet man inte sånt i förväg.
De var inte många som stod där på perrongen, det var sen kväll i Stockholms innerstad. Framförallt inga barn. Hon hade valt tidpunkten väl. Den stackars föraren av tåget var det synd om såklart, men hon var säker på att hennes smärta var större och att han skulle komma över sin. Själviskt javisst, men hon hade verkligen sökt andra vägar, det här var den sista.
Hennes liv hade varit trassligt. Hon hade målat för att hon måste sedan unga tonår. Stora färgglada tavlor som öppnade upp ett slutet universum och visade vilka världar som faktiskt dolde sig där bland alla stjärnor och planeter. Hon såg dem alltid så tydligt. De fanns hela tiden inom henne, och de krävde att bli fästa på stora träramsspända dukar och att bli avbildade med äkta oljefärger i rum som stank så starkt av terpentin att ögonen tårades hos de som i motsats till henne inte var vana den giftmättade synapsdödande luften i de kalla fuktiga men ljusa ateljéerna.
Vad hon inte mindes var det som ingen mins, planen för ett liv gjord för fyrtiofyro och ett halvt år sedan, dagen innan hon blev till som den hon var nu.
En gång hade hon stått där och planerat med en av dem som hon nu i det här livet kallade han/hon/det, som andra kallade gud men som inte var den ende guden utan lika många eller fler än de som tillbad dem, de tillbedjande som låg där på knä och bad guden att förbarma sig över deras fattiga eländiga liv fast de egentligen var rikare och borde må bättre än någon annan varit/gjort före dem. Hon hade sett slutet då också, Ropstenståget var hennes öde.
Men också annat. De två spåren. Det ena där mannen som gick förbi galleriet där en av hennes tavlor fanns i fönstret mötte kvinnan som såg honom djupt i ögonen och som fick mannen att för en stund glömma allt det som fanns runt omkring honom. Gjorde så att han inte såg tavlan där i fönstret.
Det andra spåret där kvinnan blivit försenad för att en klack på hennes sko gick av precis ett kvarter från skyltfönstret. Mannen och kvinnans blickar möttes aldrig eftersom kvinnan var tvungen att vända hemåt igen för att byta skor. Istället hade mannen sett tavlan där i fönstret och häpnat.
I båda spåren skrev mannen om konst i La Figaro. Hade makt att avgöra vilken konst investerarna skulle rusa efter och vilka de skulle ignorera. I det första spåret skrev han aldrig om henne och i det andra var han hennes upptäckare.
Mannen hade gått förbi fönstret med kvinnans bruna ögon fastetsade på sin näthinna flera kvarter efter mötet. Han skulle alltid söka dessa ögon hos varje kvinna efter det mötet, men frustrerad aldrig finna dem igen. Hans öde, att aldrig finna.
Eller…
Kvinnans klack gick sönder ett par meter efter mötet med mannen istället. Materials hållfasthet och seghet som påverkade en kvinnlig konstnärs liv så att ingen någonsin var intresserad av att betala stora pengar för hennes tavlor, knappt villiga att se på hennes konst alls faktiskt. Som gjorde hennes liv utfattigt och till en kamp för att överleva.
Men i det andra spåret ville man det. Efter att ha blivit upplyft av konstkritikern som alla lyssnade på skrev alla om henne och lovorden haglade, hon var den lysande Svenske stjärnan som gjorde succé i Paris. Hade snart välfyllda bankkonton, brevlådan full med delikata inbjudningar, och kunde jobba precis så mycket som hon ville där i sin ateljé i den Österlenska drömmen.
Ändå slutade båda spåren här på en tunnelbanestation i Stockholms innerstad! Hennes öde Ropstenståget, en minut försenat. Hon stod där nära kanten och gjorde sig redo. Kände en trevande hand i sin. En liten flicka med rädda bruna ögon såg upp på henne.
“Jag har tappat bort min mamma, kan tant hjälpa mig”
Ingen gråt, bara dessa rädda ögon. Så hon som tänkte kasta sig framför Ropstens tåget lyfte upp den lilla flickan i sin famn och sa
“Javisst, vi skall nog hitta din mamma”
Lugnt sa hon det och hon log mot flickan. Snart skulle hon möta flickans mor och överraskad finna sitt livs stora kärlek i denna flickans moder, hon som en gång bröt en klack på en gata i Paris där en tavla fanns utställd utan att en konstkritiker såg en endaste liten glimt av den.