En hund skäller på andra sidan dalgången. Ett av ljuden som hör till Lo[o]s. Utan det så skulle jag inte vara så säker på att det är just här som jag vaknar upp på morgonen och det innan jag ens slår upp ögonen. Fönstret är öppet, har varit det hela natten. En bit in i September och det är sommar. Jag känner glädje för det och vet ju att det inte varar men suger såklart åt mig allt som går av detta höstunderbara.
Men förutom hunden som skäller med jämna mellanrum så hörs inget. Jo, en och annan bil med en måndagstrött människa på väg till jobbet susar förbi på vägen här nedanför. Bussen till Ljusdal, ljud jag känner jag igen, de ändlösa timmerbilarna likaså. Personbilarna är svårare. För vår katt Tingeling var inte heller de någon konst. Hon satt alltid och väntade när man körde upp för backen upp till vårt hus på kullen. Var hon tröttare och sov djupt där inne kunde man se de automatiska ljusen i trappan tändas när man körde upp på gården. Det var den relation hon och jag hade. Att hon alltid hälsade mig när jag kom hem. Annars också. Först hej till mig och sen med resoluta steg till sin älskade Karin. Men bara en katt såklart, men älskad och saknad därför att det fanns folk runt henne som också vågade älska “bara en katt” och JA det gör ont när också “bara en katt” dör för tidigt och i en hunds käftar.
Fyra timmars resa från Foro till Gibraltar kollade Karin upp igår. Så då är det väl ingen tvekan. Portugal, Spanien och England i ett paket liksom. Egentligen är alltsammans vansinne. Vi har inte råd. Men ibland måste man göra vansinniga saker för att överleva. Under de svåra åren när varje krona räknades kunde vi åka till ett konditori med ungarna och satsa tvåhundra kronor som vi egentligen inte kunde undvara. Pengar som gjorde att vi kunde överleva fyra eller sex eller åtta eller sexton hundveckor där dagens middag ofta skulle tillagas med bara en tia på fickan eller där föräldramöten där kaffe betalades med tjugor eller tior var kraftmätningar. Så vi reser i alla fall. Bokar en bit i taget, månad för månad.
Nu dags för låtsasjobb. Några dagar till sedan dags att switcha upp till riktigt jobb. Äkta vara liksom. Mentalt betyder det mer än pengar. Jag har svårt att identifiera mig som “den arbetslöse”. Jag har mer träning på att vara “företagaren”. En tryggshetszon, ett land jag kontrollerar. Men samtidigt är detta en chansning utan like. Det handlar verkligen om att köra igång med två tomma händer. Det är liksom inte bara snack. Men kan man ha bättre incitament att göra bra ifrån sig än så? Knappast. Längtar att ta tag i saker på riktigt!