Det är lite skönt ibland att dra sig tillbaks till sitt gryt. Sitta där i lugn och ro och fundera vad nästa drag skall bli. Intrycken är många och besluten och vägvalen är ännu fler. Jodå man väljer fel ibland och frågar man andra så gör man det jämt. Så fungerar det och så måste det kanske vara. Men det beror såklart också på vilka man valt att ha omkring sig.
Solen lyckas inte värma den marknära luften här på kullen idag. Ja man är bortskämd såklart. Femton grader, som det har varit som mest idag är inte fy skam det heller. Men strumporna åker på. Det är en eftergift åt slöjmoln som man får göra. Ont i halsen, hostandes tar man sig igenom låtsasarbetsdagen och skogspromenaden, den sköna, med frun.
Nu när min första och förhoppningsvis enda arbetslöshetsperiod i livet går mot sitt slut är det dags att sammanfatta. Alla jobb som man sökt och inte befunnits värdig till. Allt från städare till chef och +500 ansökningar har jag nog fått iväg under året. Svar från tjugo, intervju på två, resten ids inte ens svara. Det är företag man inte ens skulle vilja arbeta på. Spotify som pratade om att man ville bli rockstjärna (== bli programmera hos dom) och att jobbet hos dom skulle bli nästa gig (==anställning). Jag kunde nästan inte hålla mig för skratt när HR chefen ringde. Men hörde värre exempel igår. En tjej som sökte ett vanligt kontorsjobb som fick göra fem tester och dessutom lösa rubriks kub framför ett antal personer. Förnedringsanställning av människor som sett för mycket förnedrings TV. Bara urfånigt!
Tack och lov vet jag vad jag kan och har något annat att falla tillbaks på. Lider med alla de som inte har det där. För just det att hela tiden få inbankat i huvudet att man är värdelös sätter sig, och vem finns egentligen runt omkring att höja upp dig? Väldigt få har någon alls. Man måste försöka ha det där själv. Vet man vad man åstadkommit tidigare så vet man vad man kan göra nu. Yrkesstolthet. Den går det inte att ta ifrån en. Men också den försöker man ju trolla bort så mycket det vara går i näringslivet idag genom att inte låta människor ingå i sammanhang. Varje människa skall kunna peka på ett gäng grejer när de är gamla och säga med stolthet att “det där har jag gjort”. Annars levde man aldrig. Känner nog att jag kan det.
Men ser mig såklart också utifrån. En gammal tjock gubbe att jämföra med en ung motiverad hanne. Valet blir liksom lätt. Kanske inte rätt men lätt och jag skulle säkert valt likaledes.
Men nu snart företagare igen alltså. Det skall nog gå och hur som helst blir jag i alla fall något igen. Det betyder mycket. Men även företagandet som 56-åring är i en annan fas, även om det nog är just den identiteten som jag kommer att identifiera mig med tills jag dör. Inte så konstigt om det första företaget startades när man var fjorton och jag inte varit utan sedan dess.
I företagande har man kanske inga stora drömmar längre. Men personligt har jag två.
– Att bli bjuden på ett bröllop i en kyrka innan jag dör. Alltså se något annat än begravningar och sorg i den miljön.
– Vara med om att en enda person ställer sig upp och försvarar mig när många andra håller emot.
Men kanske klara man sig utan de där två också. Nu skall jag låtsasjobba lite till, så dags att krypa ut ur sitt gryt.