Jag har en plats här uppe på berget som jag kallar “vändpunkten”. Där kan jag sitta ensam och se ut över den omgivande skogen och fundera över livet vid behov. Namnet kommer sig av att jag för länge, länge sedan efter att under många år ha jobbat jävligt hårt för att komma igen, bestämde mig för att ge upp och söka alla jobb som fanns att söka och till slut blev lärare i Mora. Några år tidigare hade jag gjort konkurs i företaget. Vi miste rubbet. Hus, pengar allt. Utom det här jävla schabraket till hus då, kontoret, ankaret runt våra halsar, det som ingen ville ha. Det bästa hade såklart varit om vi mist det också, för då hade vi kommit härifrån, men nu ville det sig inte så och man får spela spelet med de kort man får.
Men det var vid “vändpunkten” jag gav upp. Satt där och funderade en timme eller två och till slut bestämde jag mig för att ge upp. Jag är en vrång jävel så “ge upp” är inte lätt för mig. Ändå kan jag ge upp osentimentalt. Jag behöver inte sitta där och grina över min egen otur och olycka. Det finns annat att gråta över än själva spelet. Men ge upp är svårt. Det tuffaste. För efter man gjort det så är man ingenting. Man står där i världen utan något som håller en på plats.
Vi levde i en Kafkavärld under åren mellan konkursen och det här ögonblicket. Det är bättre nu för tiden, men då var det så att hade man ett företag så fick man inga understöd, ingen a-kassa. Man fick klara sig själv. Gav jag upp det sista jag hade så kunde jag inte försörja mig själv och hade ingenstans att bo heller. Inklämd i en omöjlig ekvation. Hur många gånger stod man inte under den här tiden och väntad på att få elen avstäng. Få vattnet avstängt. Eller att en skadeglatt flinande kronofogde kom på besök. Just de där flinen som de försökte dölja var alltid de värsta. Resten kunde man ta. Det år jag satte upp Internet för Ljusdals kommun (de var tvåa på Internet efter Helsingborg) så tvättade vi oss i smält snö och drack vatten som jag fyllde en dunk med på en mack eftersom samma kommun stängt av vårt vatten. Mat. Ja det var Karin som trollade med det. På något sätt kom det mat på bordet varje dag fast än vi kanske bara ägde en tia. Om hon inte funnits hade det gått helt åt helvete. Ja jag skall inte trötta er med detaljer men det var kämpigt.
Men så den där dagen på “vändpunkten”. Det hade gått sju år efter konkursen. Sju år i något slags limbo. Har man inte pengar så tjänar man inte pengar. Hur många gånger hoppades jag inte? Hur många gånger var det inte nära? Men att ha gjort konkurs en gång stoppade mycket som det gör i Sverige. Att inte ha vänner omkring sig annat. Möjligen också för att jag i slutänden bara är en värdelös liten fjant. Vad vet man? Jag hade i alla fall nått vägs ände den där dan. Det här skulle kunnat vara ett sådant där “jag tar livet av mig ögonblick” men jag är inte den typen. Man måste vara mer egoist är vad jag är för det.
Men naturligtvis blev det bra. Jag sa ja till jobbet där i Mora. Fick låna en stuga av en faster. Med hundra spänn på fickan som skulle räcka de två första veckorna innan barnbidraget kom, stack jag iväg. Jonas, min äldste son stack åt mig lappen med en och femtio fasttejpat på med texten “Lycka till med jobbet…det är inte mycket…”. Hans sista egna pengar. Jag blir tårögd nu som då när jag tänker på det. Han var bara nio. Snäll då som idag. Lappen har jag haft uppsatt på väggen här på låtsaskontoret sedan dess.
Lärarjobbbet som låg så långt bort man kunde tänka sig från min egen person visade sig vara både givande och skojigt. Trivdes där borta. Trevliga arbetskamrater. Trevliga elever. Gjorde min egen grej på helger och kvällar. Bevarade lite av drömmen och det som är värt att leva för i och med det.
Men det var där vid “vändpunkten” beslutet togs. Nog har jag tagit andra livsavgörande beslut också i livet. Att ge upp musiken och börja plugga var ett sådant men det här ögonblicket vid vändpunkten var nog det svåraste av dem alla. Löjligt kanske du som läser tycker men då har du aldrig levt dina drömmar. Alla borde göra det någon gång men också då veta att det finns ett pris man måste betala för allt.