Jag sover till nästan tio. Gardinen fladdrar lite försiktigt i vinden som letar sig in där utifrån. Inte kall som den egentligen borde vara nu en bit in i September. Jag ligger där och tittar på den när den rör sig i vinden, lyssnar på Karin som donar i köket på andra sidan huset. Hon plockar i diskmaskinen gissar jag, den som vi inte orkade fylla igår. Antagligen har hon också utfodrat hungriga katter. Det senare Lördags rutin och Söndags rutin och helgrutin. Lördag och Söndag och helgdagar är det finmat för våra katter. Burk. Andra dagar får dom klara sig med torrfoder. Där är vi överens.
Lördagsfrukost är en stor grej här. Vi sitter länge och äter gott. Nybakat bröd har vi femhundrameter härifrån, men de tar inte betalkort så det blir så sällan jag vandrar ner dit numera. Jag lever kontantlöst och dom vill inte anpassa sig till en ny kontantlös tid. Mister kunder som mig. Men det bryr dom sig kanske inte om och inte jag heller. Det finns bröd man kan handla med betalkort på andra ställen. Sen får man gå ner de Lördagar man råkar hitta en hundralapp som inte behövs till annat där i fickorna. Gott bröd har dom i alla fall Wilmars Bagarbod.
Men jag ligger kvar och funderar. Det är ingen brådska. Tänker på äldste sonen Jonas som fick en femma igen där igår i Uppsala. Det är inte den första spetsen han har fått heller. MVG hette det när jag läste. Nya tider nu. Läraren hade till och med skrivit några berömmande ord (“imponerad”) om hans resonemang. Jag blir omåttligt stolt som förälder såklart. Undrar var han har fått det där ifrån. Jag fick kämpa på matematiken när jag läste fysik på samma ställe. För mig var den bara ett verktyg för den älskade fysiken, en skiftnyckel. Men han billierar där på matematikum, det abstrakta passar honom. Men vet att glädjen handlar om att hitta sin väg. Det glädjer mig mest just det att han tycks ha hittat sin väg och sin passion. Det är jag ganska säker på. Det är värt mest av allt. Dyrt verkar de där universitetsåren bli i alla fall eftersom jag lovat en flaska skumpa för varje femma han får. Något jag tänker hålla.
Men det är dags att kravla sig upp. Det är låtsasjobb för mig och riktigt jobb för Karin idag. Jag skall försöka putta ut en release genom dörren och hon har Lärarens obetalda helgjobb att dyka ned i. Omdömen. Det saknar jag inte. Men annat kan jag sakna från skolvärlden. Först och främst levande, härliga elever. De lyfte en. Sen arbetskamrater. Akademiska diskussioner. En skön värld så långt som neutraliseras av oändliga möten, övertro på buzzwords och skolledare som alla har varit rädda som små möss nära en katts käftar. Men det positiva har uppvägt. Man har fått koncentrera sig på eleverna.
När jag skriver det här har frukosten såklart blivit avklarad. En lång stund i soffan med en tekopp och en bulle också. Skönt att inte stressa. Men nu skall jag låtsasjobba lite. Där har jag min passion. Jag har iof alltid haft nära till den i allt jag gjort. Men just skapandet i programmeringen har nog varit det mest bestående. När jag släpper ut det jag låtsasjobbat med så är det direkt några tusen där runt om i världen som öppnar det och börjar använda det jag gjort. Låt vara att ingen säger tack eller i alla fall väldigt få gör det och det må vara så att detta är en hobby och obetalt jobb, men det är det här jag älskar att göra. Ibland inte. Det finns svackor som förra veckan när det bara syntes vara en oändlig uppförsbacke alltihop. Men så igår och i förrgår det där maniska flytet som uppstår när magi skapas. När man producerar riktigt bra grejer. Det lustiga är att jag känner igen känslan så väl från scenen eller träningarna när jag spelade. Då när man liksom var ett med de andra var det som bäst. De hände inte så ofta de där tillfällena, bara ibland, men de var euforiska ögonblick. När jag programmerar kommer de ofta, mycket ofta. Ja när jag skriver texter med för den delen. Då nästan alltid. Det är bara jag i en bubbla och det jag låtsasjobbar med.
Inom programmeringskonsten finns det dom som försöker systematisera bort de där kreativa ögonblicken, till och med baktalar dem. De har bara aldrig fattat ett dugg de där människorna. Har aldrig varit där i ögonblicken som kan vara i timmar. Man skulle sända tusen gråterskor till dessa människor som tror att det går att göra samma saker utan som med passion. Dom har inte fattat ett dyft. Är nog döda.
En fluga sitter på fönstret bredvid mig och vill ut. Så jag skall släppa ut den. Sen tända mitt ljus, sätta på lite musik och dyka in i den värld jag älskar allra mest, och det fast det jag gör och det som är min passion egentligen aldrig kommer att betyda ett endaste lilla dugg för någon endaste annan i evigheter, amen.