Häller upp en mugg kaffe och tänder ljuset. Dags för episod två av tre på låtsaskontoret idag som alla andra dagar. Ute höstregnar det. Inte helt otrevligt faktiskt. Jag menar sitter man inomhus och är mätt torr och varm och inte behöver gå utomhus, undantaget då en kort och snabb promenad till postlådan för att hämta posten, så finns inget att klaga på. Kaffet smakar såklart gott. Det är ekologiskt och fairtrade så också samvetet är skapligt rent. Så rent det nu går att få, i alla fall om man nu skall trilskas med att dricka kaffe. Den där enda koppen om dagen som är min stora dagliga njutning.
Läser Looslappen på lunchen. Ett gammalt nummer. Det är en lokal tidning här i bygden. Den är som vanligt gnällig blandat med utkastade landsbygdspolitiska positiva mantran. Lite som en förutsägbar sötsur sås gjort på blåbandpulver. Det händer inte så mycket men det utmålas alltid som stora framsteg fast det i själva verket på sin höjd är stillastående. Nu är ju stillastående utmärkt såklart, så heder åt dem som arbetar och ställer upp. Men jag vill ibland viska att allt utifrån är inte dåligt och att messias med det stora företaget inte kommer där utifrån stora världen hit och frälser oss, aldrig någonsin. Japp vindkraft på gång. Fungerar som vattenkraften gjorde. De kom och de såg och de lämnade. Kvar är vi som bor här i en by där missunnsamheten mot varandra är stor och stark och bärkraftig. I allt det där sitter jag i min bubbla på en kulle i byn. Inte med. Nöjd med det.
Regnet tilltar där ute och mitt kaffe är snart uppdrucket. Jag skall återvända till låtsasarbete. Låtsasarbete som behövs för att rädda själen från att dö innan riktigt arbete.