Det var ett hjärta som gick sönder. Det sprack i tusen bitar och varje bit sprack i sin tur i tusen bitar och kedjan bara fortsatte på detta vis tills ett hjärta bara blivit röda dammpartiklar som virvlade runt utanför en mänsklig kropp som om de var de röda diset vid en sista solnedgång. En kropp som nu var utan hjärta men vars blod pumpades runt av en ickekännande mekanisk maskin som aldrig någonsin igen skulle brista eller ens skälva inför ett ögonkast, en smekning eller det stora, dånande.
Äntligen fri tänkte mannen som nu var mer robot än människa. Äntligen befriad från alla dessa känslor som tagit så mycket tid, fått pulsen att öka och blodet att hetta. Äntligen är det över.
Så mannen steg upp på ett berg och såg ut över landskapet. Han såg andra berg som försvann i fjärran, Han såg sten. Han såg skog. Han såg vatten. Han såg sjöar. Han såg älvar. Likgiltigt iakttog han allt detta. Allt det vackra stannade fördolt för det som kunde vara hans innersta väsen i ett hjärtas vetenskapligt logiskt kalkylerande system. Inte ens solen kunde längre varken blända honom eller värma honom med sitt åtta minuter gamla sken. Hans kropp, hjärna, nervsystem bara registrerade vad som ögon iakttog men lät inte detta nå längre in i det som borde vara han men där människan inte längre fanns nåbar och tillgänglig.
Han lyssnade. Hörde de diskreta frekvenserna men inte melodierna i vinden, vattenfallet, fågelsången eller regnet. Bara ton för ton, frekvens på frekvens med antal svängningar per tidsenhet och längd gick hela vägen in i mannens icke kännande system. Allt det andra, harmonierna, tonföljderna, rytmen nådde aldrig ända fram.
Han drog in luft i lungorna och genom näsan och doftade och fann att våren luktade ruttet och han noterade det utan glädje och som ett tecken på att temperaturer satt igång förruttnelseprocesser. Inte mer. Bara det. Vad kunde han mer få ut av detta ruttna?
Mannen hittade en gräddkola i sin ficka och stoppade den i munnen och sög girigt på den för att känna den goda söta mandelsmaken hos en gräddkola som var lagom tempererad efter att ha legat nära hans huds trettiosjugrader och därför också var precis lagom seg och lockande. Men sockret, grädden, och mandeln var det enda han kände. Inte som varandes sammansatta som i en kola utan bara som en varsin komponent i en hudvarm gräddkola och han spottade ut för i detta fanns inget gott, bara dessa beståndsdelar och han vände sin mage ut och in och kastade ut allt som förut hamnat i den och som nu också bara var beståndsdelar innan hans hjärta gått i tusen och tusen och tusen bitar.
Så stod hon framför honom, sa förlåt, och hon smekte hans kind och kysste hans mun så oändligt försiktigt att läppar bara nästan nuddade vid varandra. En kyss som mer var läppars mjuka fuktiga värme i närhet av varandra än känslig huds kontakt med hud. Hon som tog hans händer i sina och blåste varm kvinnlig, fuktig, sensuell luft över dem, genom dem, och en liten stund hackade den mekaniska högteknologiska pumpen till innan han gick förbi kvinnan som inte längre kunde ge honom det endaste lilla lite.