Katterna stannar i sängen när jag kliver upp precis som jag stannade där under täcket när frun – en trött dito – steg upp en timme tidigare. Den låtsasjobbandes rätt att inte ställa klockan – nästan aldrig i alla fall – och vakna när det behövs. “När det behövs” brukar vara kring sju i min värld. Då har jag sovit de där fem, sex timmarna som jag måste ha. Fyra fungerar men åtta är för mycket. Utom på helgerna då såklart, Då kan jag sova längre vilket oftast betyder att jag somnar om några gånger eller att jag ligger där och lyssnar på ljuden i ett ovaket hus och kanske tittar på en gardin som fladdrar lite i ett öppet fönster och njuter av fågelsång där utanför.
Tillbaks på något som kan liknas vid ruta ett idag alltså. Om det nu finns någon sådan, egentligen trampar man ju bara på på den snirkliga vägen framåt precis som alla andra. Inbillar sig att man kommer i mål ibland, men när man tänker efter det allra minsta lilla så upptäcker man att det man trodde var målgång och segrar egentligen bara är sunkiga hållplatser som man bara passerar. De man far förbi utan att just dom blir något man minns eller reflekterar särskilt mycket över senare i livet. Istället minns man en solig dag i gräsmattan, tittandes på molnen, fiskedagen med barnen, ett radband av en massa små saker som det känns gott att tänka på.
Alla fattar ju inte det där såklart. Eller också är det tvärt om – jag som inte har fattat. Men det skiter jag i. Segrarna bedömer jag själv och för mig kan de vara en dag liggandes på rygg i en gräsmatta som egentligen borde klippas. En dag när ulliga moln far förbi där på himlen, avbrutna av en och annan svirrande störtdykande svala och kanske en tyst bevakande fiskmås högt där uppe. Usain Bolt säger ni. Där kan man snacka om segrar! Vad är en dag ute på gräsmattan mot det? Men tänker man efter lite så blir det lite fånigt att vuxna män fortfarande springer ikapp och tar det på blodigt allvar. Som man gjorde när man var barn. När det betydde något på riktigt för att det var lek. Som man växte ifrån.
För det är så för en sådan som Usain Bolt, att finns det ingen som kramar honom för att han är den just han är när han kommer hem och inte för att han tagit ännu ett världsrekord så är inget värt det endaste dugg ens för honom. Det handlar så förbannat lite om vad vi gör och så mycket om vilka vi är och har blivit. Det har jag lärt mig.
Men jag skall inte bestämma hur andra beter sig. Jag har sannerligen nog med mitt. Japp, behövs det så kan jag hålla en hand och hålla om dig hårt så att du får gråta ut allt det där som värker inom dig. Det kan jag prioritera. Jag kan också sitta och lyssna på din historia, tills du hatar mig för det du har berättat. När vi passerat den punkt där jag känner dig för mycket slår det tillbaks mot mig lyssnaren. Men jag är van. Jag har suttit oändliga timmar och lyssnat och mist vännerna när de pratat klart. Men “sanningarna” som jag vräker ur mig är bara mina. Du får leta dina egna och kanske är de helt andra än de jag ger uttryck för men bra för det.
Hatarna når jag aldrig. De är desamma de som hatar USA och Israel i arabländer som de som hatar invandrare, rovdjur och varg här. Hatet är deras drivkraft. De äger saker. Kvinnor, djur och “mindre mänskor”. Deras värld är den enda riktiga och de står där självklart och självsäkert längst upp där uppe på toppen i den där världen tillsammans med Gud, skapad till hans/hons/dets avbild. Allt där under sig anser de sig ha rätt att styra och ställa med som de Gudar de är. Världen skulle vara bättre utan dem. Så tycker jag. Men för att skicka dem till koncentrationsläger och stora gaskammare redo för att utrota så måste man försöka hitta det där hatet inom sig själv och det ligger inte för mig. Jag är bara en del av allt. Står inte över någon. Väljer kärlek och broderskap med allt före hatet. Inte bättre, för det finns inget som är bättre. Det där är bara ett simpelt påhitt. Vi är bara en del av allt det där som kallas världen och universum och det som är större ändå. Alla. Japp hatarna med.
Vi är alla människor. Hatare och älskare i en och samma. Jämvikten. Man får kontrollera det onda inom sig, det som egentligen bara är. Man får undertrycka och hålla i schack. Vi är alla monster vi människor om vi släpper loss det där. Man skall aldrig tro annat. Förhäva sig. Jag är säker på att till och med en sådan som Jesus hade både djävulen och gud inom sig, han också precis som vi andra. Vi behöver båda men man kan välja själv mellan hatet och kärleken och priset och domen är detsamma för båda. Det får man acceptera.