Som o-cool gubbe blir man ofta ignorerad på facebook eller när man försöker säga något i ett annat riktigare sammanhang. Man hörs liksom inte eller syns inte eller gör man det så har det i alla fall lite mindre värde det där man gör eller säger eller ger uttryck för. Somliga av oss är ju som luft för andra, vi finns inte förrän man upptäcker att vi inte är där längre. Först då liksom, när det blir svårt att andas får vi värde. Värde utifrån betraktaren, inte för de vi är. Det ingår naturligtvis i själva definitionen av o-cool gubbe det där antar jag. Beige och osynlig hela vägen. Man får finna sig i sånt.
Ibland tittar jag lite avundsjukt på “poeten”, “dragspelaren” eller kamrat “Charlie-rocker”. De behöver bara ge uttryck för banaliteter som att “bilen startade idag” för att alla rusar till och upphöjer dem till genier. Möjligen är det något jag inte har fattat. Jag tycker iof också att de där tre är genier men kanske inte just då, just där i det ögonblicket. Vet gör jag ju också att nästan alla de där som ger uttryck för sin kärlek och sin beundran egentligen bara älskar sig själva och egentligen bara vill stå nära det där stora. Jag menar befinner man sig i närheten av en kändis så är man ju nästan en själv.
Trams såklart. Synd bara att både “poeten”, “dragspelaren” och “Charlie-rocker” själva lever av det där i varje fiber. Inte kan leva utan det som ändå är falskt och helt saknar värde. Men de lever såklart sina liv precis som en o-cool gubbe försöker leva sitt liter mer osedda. Undrar vilket av de där liven som är värst att leva? Det skall jag ägna dagen till att fundera över.