Såhär skriver man om min sons band Diskoteket
Diskoteket kommer frÃ¥n Uppsalas mest mörka, labyrintartade och nerkissade replokaler, och kanske är det därför deras rÃ¥a och gotiska postpunk är det mörkaste, och samtidigt mest uppfriskande, som hänt scenen pÃ¥ denna sidan av Ã¥ttiotalet. Anna-Karins röst och brutalt ärliga svenska texter är som ett avgrundsvrÃ¥l nere frÃ¥n botten av ett ändlöst hav av vardagsÃ¥ngest och krossade hjärtan. Med lÃ¥ttitlar som “Fan, jag hoppas det är kallt i helvetet” och “Dödsstöten” slÃ¥r Diskoteket vilket kängpunkband som helst. Diskoteket har precis gjort klart sin debutskiva.”
Rätt cool och något att spara för framtiden. Mina musikaliska eskapader tror jag aldrig fått en bra recension. Det har varit typ
… pÃ¥ plats fanns ocksÃ¥ ett band som mest bestod av uppskruvade förstärkare…
eller
… ett band som inte var helt bra …..
osv osv
Så njut min son. I slutändan får man mest skit.